MITT BARN ÄR BARA ETT MINNE

Jag vaknar och har ont i käken. Den har varit spänd under natten. Har jag inte sett min dotters ansikte i mina drömmar? Hon känns nära, fast hon är så långt bort. Det känns olustigt att vakna. Något är fel med den här dagen. Jag börjar skrolla i telefonen, för att slippa gå upp än. Plötsligt dyker trailern för den nya Super Mario filmen upp i flödet. Jag ser på den fast jag börjar må illa. Prinsessan Peach slår ner ett spjut i marken och säger att dom måste stoppa Bowser. Jag känner dom osynliga tårarna som väller upp inuti mig. Tårar som ofta kommer som ett vattenfall i hjärtat, men som kroppen desperat håller kvar för att det inte ska rinna över. Jag. Vill. Inte. Gråta. Jag har massor jag ska göra idag. Jag har inte tid att slås ner av en jävla trailer. Jag skrollar vidare. Delar andras inlägg på Instagram. Känner en klump i magen som växer.

Jag tänker att jag måste ringa Alle. Det svider i bröstkorgen och dom osynliga tårarna kommer snart att explodera rätt ut i min dag. Vi julpyntade det sista igår. Jag satte upp nissedörren i ett litet skåp. Skrev ett brev till Leo. Tänkte på nissens allra första hembesök hos oss. Tre veckor efter Annies död. Jag skapade nissen som en tröst till Leo. En kompanjon i sorgmörkret. För vår nisse, som förövrigt heter Konrad, har också haft en syster som var sjuk. Konrad satt i Leos ficka på begravningen. Och han låter Leos sorg få ta plats på Leos villkor. Jag kan inte förstå idag att jag gjorde det. Annie var död och jag skrev nissebrev om sorg. Nu ska Konrad fram igen för tredje året. Klumpen i magen som jag vaknade med idag, den började nog att växa redan igår, tänker jag.

Det är första december idag. Luckor ska öppnas. Julstämning ska infinnas. Nissar skriver brev. Barnen vaknar tidigt. Börjar morgonen med att se på julkalendern. Det är en av dom bästa dagarna på året. Annies favoritkaraktärer ur Super Mario ska vara med i en film. Nedräkningen till julafton börjar. Det ligger snö kvar, om än lite blaskigt. Ljusstaken i fönstret lyser inte, men stjärnan i köket gör det. Hälften av allt julpynt kom inte ens upp i år. Men stjärnan vi hade på sjukhusrummet, den sista veckan som Annie levde, den lyser och gör ont. Jag vaknar och har ont i käken. Något är fel med den här dagen. Det är nog allt, som är fel, med den här dagen.

Mitt barn är död.

Mitt barn är inte här.

Mitt barn ser inte på julkalendern.

Öppnar inga luckor.

Skriker inte rakt ut av glädje över att Super Mario blir en film.

Mitt barn har ingen barndom.

Mitt barn

Är bara

Ett minne.

Jag ringer Alle och vattenfallet spränger fram. Käken gör ännu ondare nu. Jag biter ihop mina tänder så hårt, så att inte hela jag ska gå sönder. För jag känner mig porös. Som att jag ska falla ihop och lämna en hög av pulveriserad sorg efter mig. Varför är jag här. Hur kan jag vara här. Hur är den ens möjligt att jag vaknar den första december utan mitt barn. Just i den här stunden känns det omöjligt att jag ska finnas till på det här sättet. Hur kan en kropp utan skador göra så fysiskt ont. Jag kurar ihop i sängen. Tar fram pennan för skriva. Jag inser att jag kan ge henne liv i skrift. Så jag skriver:

En varm kropp kryper ner bredvid min. Jag blir snabbt pigg eftersom dom små fötterna är kalla som isbitar. Hon prasslar med ett paket från paketkalendern. Jag kikar upp på henne över kanten av täcket. Hennes blick är klarvaken och sprudlande. Hon sliter upp paketet, utan finess. Pappret ska bara bort så fort som möjligt. När en fjärdedel av paketets innehåll sticker fram, så tjuter hon glatt och gör en liten glädjedans med överkroppen. Hon ser vad det är. Med ännu större kraft sliter hon bort resten av pappret och kramar den lilla leksaksfiguren som föreställer Prinsessan Peach från Super Mario. Hennes ögon pressas ihop av lycka och hon håller fram figuren framför sig. Snabbt som ögat rusar hon upp ur sängen och ut i vardagsrummet. Hon sätter på TVn, skriker efter Leo och börjar leta efter julkalendern. Men först dyker en trailer om Super Mario filmen upp. Annie börjar skutta i soffan och tjuter. "Mamma, Peach får en egen film, Peach, får en egen, film". Jag drar henne till mig och kryper ner i soffan för att se trailern med henne. Hon kramar mig hårt, för att hon är så glad över att Peach är på TV. Jag kramar henne tillbaka. Hon vill släppa snabbt, hon har inte tid för mig. Men jag håller kvar en sekund extra. För snart måste jag sluta skriva. Snart måste jag gå upp och äta frukost. Snart måste verkligheten lägga sitt mörka täcke över mig. Jag pussar Annie i pannan, i gropen mellan ögonbrynen och näsan. Hon knuffar bort mig, ställer sig upp, skrattar och pekar på Peach. Jag skrattar. Det är perfekt såhär. Precis såhär.

I en värld där mitt barn

Inte bara

är ett minne.