Minnesgudtjänst

Allhelgona, den första utan dig.

Vårt sorgeår rullar på.

Vare sig vi vill eller ej.

Kyrkan håller minnesgudstjänst. Solist som sjunger. Texter som berör.

"Blundar jag är vi tillsammans igen"

"Allt kan försvinna på en sekund"

"Ingen förstod var du blev av men fast din vagga blev en grav tror jag du fann en öppen dörr som barn gör. Till ett rum med änglar att få se, dom lär dig leka, ser dig le. Åh om jag kunde vara med. Det är dig jag älskar"

"Jag har ropat allt jag orkat. Allt jag orkat efter dig. Hör du mig? Kan vi nå varann?"

Prästen talade om framtid, om hopp. Jag känner inget av det. Inget alls.

Jag vill bara vara med henne. Inte här utan henne. Hon saknas oss så innerligt.

Jag vet att första året är värst. Men det känns som att det aldrig tar slut. Och så kommer jag på, det gör det inte. Det tar inte slut. Man vänjer sig inte.