Min lilla cottage i Solvik

Jag köpte ett litet, litet hus i Solvik utanför Eskilstuna. Huset är på hela 50 kvm, alldeles ljuvligt lagom litet för mig och Leo JJ. Det var inte förrän köpet var klart och hade gått igenom som jag insåg att det också hade mitt turnummer.

Något annat som jag insåg när husköpet var klart, var att väggarna var fulla med hästmyror... För att göra en lång historia kort så slet vi bort en platsbyggd garderob, och där bakom fanns det gångar och några gigantiska 2 centimeters myror. Jag är inte rädd för myror, men tanken på att ha ett helt bo av JÄTTEMYROR i min VÄGG gjorde mig inte såå sugen på att sova eller bo där. Vi fick börja riva ner fler väggar och ta ut Anticimex.

Så Anticimex var snabba och hjälpsamma men dom var tyvärr inga magiker. Jag fick tydliga order om att lägga ut myrgift runt huset, slita ner alla väggar, och sen kanske det jobbigaste och dyraste av allt; ta bort alla stubbar och alla ruttna träd från hela trädgården. Även om 40% av vår trädgård består av berg, så innebär det fortfarande mycket jobb och svidande mycket påverkan på min befintliga budget. Men det var bara att sätta igång och idag är sig ingenting likt. Den lummiga trädgården är borta, väggarna i huset är utrivna och pengarna börjar ta slut.

Men också, helt plötsligt öppnas det upp en hel värld av möjligheter. Vill jag ha ett äppelträd och var sätter jag det i så fall? Vill jag ha gröna väggar, eller kanske en panel i robusta granplankor? Det känns hopplöst ibland men så får jag påminna mig själv om att jag faktiskt äger den här lilla plätten mark och allt som ingår på den. Där får jag skapa mitt lugna lilla liv så småningom, precis som jag själv vill.

För det är verkligen en plats att hämta andan på. En plats att läka på. En plats att få leva ett lugnt liv på. Det är allt jag någonsin hade kunnat önska mig. En plats där jag kan höra mig själv tänka.

Det kanske är veckor eller rent av månader kvar innan jag kan flytta in. Det är både stressigt, pirrigt och ångestladdat. Fast jag vet att det inte hjälper förstås. Dagen kommer i sin egen takt, hur mycket jag än vill att tiden ska gå fortare.

Så en dag kommer jag att kliva in med en suck och känna, att jag är hemma.