top of page

Metanoia

Jag har flyttat. Jag bor numer i en fräsch lägenhet där Han aldrig satt sin fot. Den är min.

Det har varit en berg-ochdalbana. Lättnaden har varit enorm.


Jag ville ha tre rum. Jag ville vara säker på, att om jag träffar rätt så är detta ett hem som jag och sedan vi kan växa i.

Jag ville ha ett rum till Elise. Kanske mest för hennes framtida syskon.


Det lilla rummet tänker jag är hennes, deras. Fastän hon aldrig kom för att stanna så känns det skönt. Jag målade väggarna i en varm, ler/terakottafärg och jag kallar det för mitt energirum. Hon är min största hjärtesorg men också vad jag hämtar mest kraft och energi från.


När jag städar där inne, pirrar det i magen. När jag ligger i sängen om kvällarna vågar jag snudda vid tanken på hur det hade varit om hon hade legat bredvid mig.


Hon skulle varit här nu. Det är någonting jag varit rädd för att tänka på:

Hur livet kunde blivit. För det blev så långt ifrån vad det borde. Jag försöker att inte lägga någon värdering i händelseförloppet. Jag gjorde det bästa av en fruktansvärd situation. Jag gjorde mitt bästa för henne. Det bästa för oss båda.


Jag kollapsar fortfarande invärtes när jag reflekterar över vad som egentligen hänt. Oftast känns det som en sjuk dröm, jag har svårt att hålla isär om det är en mardröm som respons på tidigare trauman, livets värsta farhågor, eller om det hände. Terapin lär mig, att det hände. Det hände verkligen.

Och jag tog mig ut. Jag överlevde. Att hon inte också kunde göra det är fortfarande, kommer nog alltid vara, knivhugg i hjärtat, knytnävar i magen och en sorg jag kollapsar inför: en smärta som kramar ur själen på hopp.


Men varje gång jag hamnar i den smärtan, kan jag ändå aldrig önska bort det. Henne. Jag är så evigt tacksam för att hon kom, till mig.

Hon är det finaste som någonsin hänt mig.

Det är en kärlek i en ändlöshet lika ändlös som universum. Det är en kärlek som bubblar över, genomsyrar allt jag är. Det är en kärlek som spiller över på mig själv även i stunder där jag bara vill hata varje del av mig. Det går inte. För det fanns en tid då jag var hennes hem, den enda trygghet hon någonsin fick uppleva.

Sorgen är kärlek utan hem, som Sara säger.


Förlusten av Elise är livets största sorg. För hon är livets största kärlek. Det är det enda som känns rimligt ibland.

64 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page