Mental bakfylla
Jag hade ingen aning om hur j*a jobbigt helgens aktiviteter skulle vara. Hade jag vetat hade vi nog ställt in. De hade förstått.
Istället satte jag på en stark fasad. Ett samlat intryck.
Jag hade tre uttalade uppgifter: plocka fram brudbukett, sätta fast slöja på bruden och corsage på brudgummen. Sen blev jag dessutom barnvakt åt deras bebis under själva vigseln.
Det blev fel. För mig.
Ska kanske nämna att denna bebis föddes tre dagar efter att vår dotter dog.
Mentalt blev det en härdsmälta. Jag borde ju självklart sagt, kan någon annan ta henne? Jag borde inte gått med på det.
Självklart gick det bra för bebisen. Men inte för barnvakten.
Oförberedd barnvakt och gnällig bebis. Ingen bra kombination.
Därtill massa folk, främmande folk som man ska prata med. Kallprata. En egenskap jag var dålig på innan. Värdelös på nu.
Plus 5- åringen som ska passas, hanteras i olika situationer och anpassas till att inte störa händelserna.
Sammantaget alldeles för mycket.
Den mentala bakfyllan är total. Idag ligger jag mest. Ser på mysdeckare.
Försöker att inte bryta samman helt.
Det går sådär.
Grämer mig över de små misstagen, grämer mig över att jag inte klarade av att få bebisen lugn och tyst. Grämer mig över att jag missade vigseln. Grämer mig över att jag gick med på att ta hand om henne. Grämer mig över att vi åkte.
Grämer mig över att jag tog det så hårt och över att jag inte kommit längre.
Fick frågan från brudgummens mamma: "mår ni bättre nu". Och jag svarade ja, för att jag inte orkade förklara. Inte orkade annat. Egentligen ville jag säga; vad tror du? Verkligen inte. Speciellt inte idag.
Men det grämer mig också.
Suck vad jag hatar sorgen och utmattningen den ger.