Livet utan dig

Jag behöver en hel värld som sörjer dig. Jag behöver att påven håller minnestal för dig i Peterskyrkan, jag behöver demonstrationer mot våld i nära relation i varenda världsdel, jag behöver tysta minuter och jag behöver skrika ut till hela universum - till varenda galax och varenda planet som kanske innehåller eller någonsin haft en levande molekyl: DU FATTAS!! Du är död och du fattas. Jag behöver en hel värld som sörjer dig. Som våndas av smärtan såsom jag våndas. Som inte heller sover, som inte tänker sova igen förrän detta garanterat aldrig mer kommer återupprepas för någon, någonstans. Jag behöver veta var du är, jag behöver att din aska grävs ner snart, jag behöver ett tecken från dig men det är bara tomt. Så tills dess att jag känner din närvaro igen behöver jag skrika, gråta, höras. Min röst behöver höras för det här får aldrig mer hända. Jag hade inte behövt förlora dig. Livet hade kunnat vara så annorlunda. Det är sex veckor sedan du dog imorgon och jag behöver att hela världen sörjer dig. Inte ens det, Elise, inte ens en simultan tyst minut i alla tidszoner för allt levande hade kunnat förklara hur mycket jag älskar dig och hur mycket du fattas mig. Handen hamnar reflexmässigt över magen fortfarande, som du vore där. Du är inte där. Jag vet inte var du är. Jag vet inte ens var din aska är. Så jag behöver skrika. Behöver höras. Så många kan inte göra sin röst hörda just för att de har barn med personen som misshandlade dem, för att de lever i eftervåldet. Men jag lever utan dig. Och ofta undrar jag, om jag inte borde valt eftervåldet istället. Om jag hade valt det hade du fått ett liv av misär, övergrepp och misshandel. Men jag hade fått ha ditt fjuniga huvud bredvid, jag hade fått vara din trygghet, du hade legat på min bröstkorg, jag hade fått lukta i din nackgrop och älska dig så som man bara kan älska någon om man förlorat allt. Jag klarade inte av att välja det livet för dig. Nu vet jag inte hur jag ska klara av att välja livet alls för mig, livet utan dig.