Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag har inte lyxen att välja. Det finns inget antingen eller, för sorgen är en del av livet nu. För alltid. Det har varit svårt, men också så enkelt. Livet har fått utrymme att faktiskt vara lite enkelt emellanåt också, och det är ingenting jag är van vid att kunna ta för givet.
På Elise årsdag var jag vid minneslunden men jag var inte där ensam. Sorgen den gjorde minst lika ont som innan, men jag har nu någon att dela den med. Han var med mig på torget där jag köpte en stor bukett med rosor, han körde mig till minneslunden. Tog kort i smyg på mig där jag satt vid hennes lilla gräsplätt - för han förstod att det var en viktig stund för mig. Jag kände mig så hållen, så trygg, så älskad. Det är svårt för mig att inte undra, hur livet varit nu om det var min nya kille som istället varit Elise pappa.
Jag måste sluta undra, för livet blev inte så. I början när jag skrev här på sorgcoachen skrev jag "ensamheten kväver mig. Den tar bort allt det roliga i det roliga. Den gör att jag känner mig hemlös i min nya fina lägenhet: jag har ingen familj att fylla den med". Sedan i fredags är jag sambo med en man som jag älskar djupt. Som hjälpt mig hjälpa mig själv att läka. Som jag skrattar med varje dag. Som är min stora trygghet i livet.
Gud vad jag önskar att jag ska få bli gravid med honom i framtiden, få bära ett barn som ska få leva, få föda ett barn som vi får ta med hem. Jag vet inte exakt vad jag tänkte med det här inlägget, kanske finns inget direkt syfte. Kanske ville jag säga att livet blivit bättre, bra. Sorgen den finns med mig varje dag. Jag försöker se den som ett tecken på att min kärlek till Elise är stor, att hon alltid finns här med mig. Jag tänker att hon vilar vid min vänstra skuldra precis som i den där drömmen. Där är hon trygg, där vet hon att hon är både älskad och önskad. Det gör mig lugn.
Vi hörs när vi hörs <3