LÅT DIN SORG RÄKNAS
Ni vet när man håller på med ett stort projekt. Man lägger ner sin själ i det, all sin tid, man investerar känslomässigt och man vill rädda världen med sitt projekt. Och sen när projektet väl släpps så får man kalla fötter? Nästan panik? Man känner sig som en bluff som försöker vara nåt man inte är? Den känslan fick jag häromdagen, när SORGCOACHEN äntligen var släppt. Som att jag hade bluffat fram ett projekt som ingen skulle uppskatta. Som att jag var nåt jag inte är.
Men responsen har varit så fin förstås! Och redan dagen efter kändes det bättre. Men känslan blev nästan som något slags antiklimax. Jag kan inte förklara varför men gissar att det kanske har med dåligt självförtroende att göra. Eller en känsla av maktlöshet eller hopplöshet. Som att jag plötslig började tänka att vem är jag som är och är? Vem är jag att tro att jag kan hjälpa människor med sin sorg? Men jag får många meddelanden från människor som säger ATT min ärlighet och mina texter faktiskt HAR hjälpt dom. Så jag får helt enkelt hålla sikten på det. Lita på att det här projektet kan hjälpa någon.
En annan anledning till varför det kanske kändes som ett antiklimax, var tanken på Annies död. Ibland när jag grottar ner mig så fullständigt i ett projekt, så känns det lite som att det hjälper i min egen sorgbearbetning. Antagligen så gör det också det på vissa sätt, men att slita som ett djur med något är också ett sätt att "slippa tänka". Och att "slippa känna". När projektet sen väl är klart eller redo, så blir det en stark känsla av tomhet. Som att "Jaha, Annie är fortfarande död ändå". Som att jag förväntat mig att projektet ska rädda henne.
SORGCOACHEN har blivit som en känsla av att Annie inte får ha dött förgäves. Att hennes död måste ha betytt något. Att det måste ge något tillbaka till någon. En känsla av att Annie är hon som förändrade livet för människor i sorg. Annie får människor att våga känna sin sorg. Att våga erkänna den. Låta den ta sin rättmätiga plats i människors liv. Då skulle hon inte ha dött förgäves.
Så för min skull, för din skull, för världens skull. Låt din sorg ta plats. Låt din sorg räknas. Sorg är ändå kärlek som inte har ett hemma. En kärlek som är vilse. En saknad och en längtan som värker. Det är del av dig. Jag skulle säga att sorgen är du. Det är dina tankar, dina känslor. Att förneka sorgen är att förneka dig själv.
Så låt din sorg ta plats.
Låt din sorg räknas.
