Läkandet

Såret efter Elise är mitt livs största sår. Allting annat hamnar i periferi. Känns obetydligt. Såret är blodigt och öppet och inflammerat. Allting runtomkring är också inflammerat. Det är inte bara att hon dog, det är sättet hon dog på, och att hon inte hade behövt dö.

Jag försöker att inte tänka så mycket *om*. Det är ingenting jag kan förändra. Jag försökte, medan jag kunde. Men det gick inte. Elise är det största ljuset jag haft. Därför blir förlusten av henne också det största mörkret. Elise är mitt döda barn som jag fortfarande knappt har möjlighet att prata om. Att säga Elise högt känns fortfarande lite ovant, som om musklerna i munnen inte vant sig. Ingen mamma ska behöva känna så.

För alla hundratals gånger jag skrivit hennes namn, har jag nog inte sagt det högt ens 5% så många gånger. Det känns fortfarande främmande. Min sorg gör människor obekväma. Jag är mer bekväm med att sörja henne i ensamhet eller text. Att sörja tillsammans med obekväma människor gör bara att känslan av ensamhet expanderar och tar över hela mig. Mitt ex är efter mig igen. Jag har fått byta lås. Men det tillhör en annan dag, ett annat inlägg. Idag skriver jag om såret efter mitt döda barn. Jag tror att man kan läka. Det har jag bevisat för mig själv många gånger. Jag hade obehandlad PTSD i 12 år, och efter flera års behandling blev jag frisk. Jag hade en ätstörning i över ett decennium som eskalerade till en regelrätt anorexi. Det lärde mig att ibland behöver allting bli värre innan det kan bli bättre. Att sår läker bäst från djupet, att vissa sår behöver öppnas upp och tas om hand innan de kan läka. Att läka fullständigt innebär en stor del obehag, men det går, det går. Jag fick behandling och blev frisk. Helt frisk. Jag är helt frisk från min anorexi idag. Jag är samma person men i en annan version. Jag har expanderat omkring det sjuka, byggt nya nervbanor, varit modig, låtit tiden ha sin gång, låtit sjukdomarna ha sin gång, jag har öppnat upp såren som bara läkt på ytan och sedan gett dem förutsättningar att läka från grunden. Ärren finns kvar, men de har bleknat. Jag vill tro, att jag kan läka. Såret efter Elise är mitt livs största sår. Det är blodigt och kletigt, infekterat och inflammerat. Jag har försökt att läka i ultrarapid för att kunna ha läkt färdigt. För att kunna skapa livet som jag vill ha det, snabbt, helst igår. Men det går inte. Inflammation är en viktig del av sårläkningsprocessen, den går inte stressa på för då ökar den, den går inte minska för då förlångsammas läkningsprocessen.

Inflammationen behöver få ta tid. För mig. Nu. I och omkring det här såret. Jag har känt mig så uppgiven, till stor del för att en timma hos psykolog i veckan omöjligt kan räcka till för allt det jag har inom mig. Jag återupplever så många trauman just nu. Jag har oceaner av sorg smärta och trauma som behöver komma ur mig. Så jag har bestämt mig för att ta läkningen ännu mer i mina händer. Jag har terapisessioner med mig själv varje dag. Avsätter en stund, lägger mig på spikmattan under värmefilten, startar "röstmemon"-appen och startar inspelningen. Låter orden flöda, tårarna får flöda också. I en perfekt värld hade jag haft en fysisk person att prata så med. Men världen är inte perfekt, och jag behöver få prata utan att fundera över vad mottagaren tänker om mig. Det är läkande. Att få prata. Släppa trycket, öppna upp, släppa ut. För ingen annan än mig själv.

Jag har insett att jag är rädd hela tiden. Ibland skräckslagen, stundtals bara orolig, men större delen av tiden är jag rädd. En del av rädslan handlar om mitt ex, jag känner mig inte trygg. Jag har påverkat det jag kan i att hålla honom ute ur mitt liv. Just nu, kan jag inte göra mer saker. Så jag släpper taget. En del av mig är rädd för att trauman är min lott i livet. Att det ska fortsätta vara såhär. Att varje gång jag läkt från en sak, kommer en ny. Och till viss del är ju livet så. Men jag pratar om stora saker, saker som inte ingår i det normala levandet: saker som övergrepp och psykiskt våld till exempel. Detta ska jag bena i med min psykolog. Så jag släpper taget, för idag. Den största delen av mig är sjukligt rädd för att aldrig få ett levade barn. Det är ångesten jag vaknar i varje morgon. Det är ångesten jag inte kan släppa taget om. Före Elise var jag inte säker på att jag ville ha barn. Vara mamma, och allt det där.

Hon ändrade på det. Och det handlar liksom inte bara om att vilja ha en gullig bebis eller få köpa söta barnkläder. Jag vill ha rubbet. Jag vill ha månaderna av kräkningar, oron inför ultraljuden, smärtan vid förlossningen, sprickor, att behöva sys om det skulle komma till det. Jag vill ha de sömnlösa nätterna, få ta hand om ett barn som har luft i magen, veckorna av vabb som avlöser varandra på grund av oändliga förskoleinfektioner. Problem som växer i storlek i takt med att barnet blir större. Jag vill ha allt. Helheten. Jag målar liksom inte upp en romantiserad bild av hur det är att vara mamma. Jag vill ha allt det där, det fina och det jobbiga. Denna insikten landade som djupast i mig 29:e juli i år. Dagen på BB då jag gick varv efter varv i korridorerna med ett döende barn i magen. Då jag drack saft bredvid par som var i förlossningsdimman. Med levande barn. Jag vill så gärna få uppleva det- utan allt det traumatiska. Jag vill vara på förlossningen utan att känna rädsla för att personen som misshandlat mig ska komma dit. Utan att personalen önskar få dit Securitas som kan låsa avdelningen för att han även varit hotfull mot dem. Utan att behöva säga hejdå innan jag ens hunnit säga hej. Jag vill ha en förlossning fylld av förväntan. En förlossning som slutar med något positivt. En förlossning som ger mig ett barn som får leva. Som jag får ta med mig hem. Ett levande barn. Som jag får älska, och ta hand om och oroa mig för och ge allt det bästa jag har till. För att vara tydlig handlar inte min barnlängtan bara om att jag vill uppleva en normal förlossning. Men hjälp vad jag önskar att få göra det också. Att gå igenom en förlossning är något av det mäktigaste jag gjort. Och svåraste. Mest för att Elise skulle dö och tas ifrån mig. Jag vill ha allt. Det finaste och det svåraste och det fulaste och jobbigaste. Men tiden rinner ifrån mig, känns det som. Stressen över att snart kanske inte ha fysiologisk möjlighet är enorm. Den stressen kan jag inte självläka ifrån. Jag har också svårt att hitta sätt att kunna kontrollera den. För till saken hör att jag är så oerhört färdig med män. Just nu. Jag behöver också läka min själ innan jag ens kan försöka bli gravid igen. Men själen är svår att läka, särskilt när stressen lägger sig i sådär. Jag läser på om att bli gravid på egen hand. Det går ju. En partner kan komma senare, om personen är rätt. Jag vet att jag har kapacitet både fysiskt, emotionellt, psykiskt och ekonomiskt att ta hand om ett barn själv. Särskilt när jag låtit läkandet ha sin gång. Men det är inte säkert att jag KAN bli gravid om några år. Jag fyller 30 nästa vecka vilket bara spär på oron ännu mer. Detta är en fruktansvärd känsla och vetskap att leva i. Jag skulle dock aldrig stressa på med en graviditet just nu. Ett nytt barn ger mig inte Elise tillbaka. Ett nytt barn behöver en läkt mamma. Så att stressa igenom sorgens alla faser fungerar ju inte. Jag behöver öppna upp såren, låta dem blöda bort allting som krupit sig in som kan bilda infektion. Jag behöver låta inflammationen ta plats för att den ska kunna minska. Jag behöver gå igenom för att komma ut. Det är det enda sättet, den enda vägen. Allt jag kan göra är att blöda. Att gråta. Att sitta i ångesten, i smärtan. Allt jag kan göra är att ge mig själv förutsättningar. Resten ligger utanför mig, utanför min kontroll. Så jag kontrollerar det jag kan, och jag släpper taget om det jag inte kan påverka. För nu. Varje gång jag gör det, tar jag ett steg framåt i läkandeprocessen.