top of page
  • alice.skriver

Kvinnnofridslinjen

I lördags satt jag vid fontänen i minneslunden, böjd framåt som i sittande fosterställning. Regnet öste, jag hackade tänder, kippade efter luft. Inte en minut till, tänkte jag. Inte en minut till orkar jag vara vid liv. I hörlurarna kom texten "Tell me, what does it look like in heaven? Is it peaceful, is it free like they say? Does the sun shine bright forever? Have your fears, and your pain gone away? Cause here on earth it feels like everyhing good is missing, here on earth everything's different - there's an emptiness.." Jag ringde Kvinnofridslinjen. Detta var inte första gången, förmodligen inte sista heller. Jag förstår att min sorg handlar om något mer. Även om jag har rätt att sörja Elise så handlar min reaktion om någonting annat. Jag känner det. Jag vet det. Det tar nästan 10 minuter innan jag hör en röst i andra änden. Hon hör inte mig, för jag snörvlar, hackar tänder och andas för fort. Jag orkar inte mer. Jag kan inte leva mer. Denna kloka, fantastiska person, räddade mitt liv den kvällen Hon förstod det jag har känt men inte kunnat koppla ihop: "För mig låter det som att det som hänt, både med förlusten av ditt barn men framförallt relationen och misshandeln, har dragit upp det som hänt förut, i dig. Det låter som du upplever re-traumatisering." Jag återupplever mina gamla trauman tillsammans med mina nya. Det gör allting väldigt intensivt, och känslan av att tidigare inte kunnat skydda mig själv som barn, av att inte kunna skydda mig själv som vuxen, och sedan inte kunna skydda mitt eget barn - den har varit överväldigande och svår att orka leva med. Som en blandad kompott där jag fått det sämsta från två världar, samtidigt som jag är mentalt nedbruten efter 11 månader med psykisk misshandel och övergrepp. Tanken på att istället ligga död i marken bredvid min dotter känns lugnande. Jag känner så mycket skuld, så mycket skam, för min sorg. Till graden att jag funderat på att sluta skriva om den - det räcker ju att läsa om andras upplevelser. Det är lätt att jämföra och sedan invalidera sig själv. Jag försöker komma till insikt i att min sorg handlar om så mycket mer än den alldeles rimliga och förklarliga sorgen för fostret i min mage. Barnet jag älskar, som kändes som meningen med hela min existens. Även om den enbart handlade om det, så hade det varit okej - den sorgen är min och det är mina upplevelser. Sorg finns av olika karaktär, och min sorg, handlar väldigt mycket om traumarespons. Dessa mekanismer sitter djupt rotade i mig. Trauman. Min lott i livet, känns det som. Kvinnan på Kvinnofridslinjen hade förlorat ett barn. Hon berättade så mycket kloka bra grejer som hjälper mig att ta steg framåt istället för steg närmre graven. Hon berättade om en oändlig mängd samtal från förtvivlade mammor som inte kan skydda sina barn från sina pappor, hur fruktansvärt barnen har det, hur ändlös kampen är för dessa kvinnor. För dessa barn. Hon försäkrade mig om att hur fruktansvärt det än känns nu så var det ett klokt beslut. "Jag är trött på att ta kloka beslut, jag vill ha mitt barn i livet. Hur kan det någonsin vara rätt att hon inte fick börja leva" svarar jag, för dessa tankar har jag ältat många gånger. Hon hjälpte mig hitta tillbaka till andetagen, bort från katastrofen tillbaka verkligheten. Till tanken på att det kanske inte behöver ta slut här, ta slut redan. Bland annat genom att berätta följande: - Det är svårt att få ensam rätt till ensam vårdnad av sitt barn. Det är svårt att bevisa någonting. I Sverige har pappan rätt till sitt barn. - Om han utsatte dig för sexuella övergrepp och din magkänsla var att hon stod näst på tur, så var det ett klokt beslut. - Du har fler chanser på dig att bli gravid igen. - Sannolikt kommer du hitta en bra person att bilda familj med, men gör du inte det klarar du av att bli gravid utan en partner, det är vanligare idag. Det är alltså inte kört på något vis. - Det kommer bli bra igen. Även om ingen någonsin kan ersätta henne, så kommer det bli bra igen. När panikångesten började lägga sig insåg jag hur kall, trött och blöt jag var. Jag bestämde mig för att överleva några timmar till i alla fall. Ibland är det ett andetag, ibland en minut, ibland behöver man inte ens tänka på att överleva. Samtalet avslutades och musiken fortsatte: "I hope you're dancing in the sky I hope you're singing in the angel's choir and I hope the angels know what they have I bet it's so nice up in heaven since you arrived"


Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

留言

評等為 0(最高為 5 顆星)。
暫無評等

新增評等
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page