top of page

Kroppen minns.

Jag har varit borta härifrån ett tag. Jag har befunnit mig i någon slags handlingsförlamad apati. Inte vetat vad jag känt och inte kunnat sätta ord på det.


Men kroppen minns. Och kroppen känner. Som den minns och känner. När någonting påminner mig om misshandeln kommer panikattacken. Hjärtklappning som susar i öronen. Spännbandet som drar åt kring revbenen och bröstkorgen. Känslan av att vilja fly samtidigt som benen blir så tunga.


Och jag sörjer att jag har ett liv där jag måste planera för att när som helst kunna parera en panikattack. Sörjer att jag undviker situationer och platser där jag kan utsättas för triggers. För det är inget normalt liv.


Allt jag vill ha är lite jävla normalitet.


Ska det vara så svårt.


Ja tydligen.


Han tog normaliteten ifrån mig.

27 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Förlorad naivitet

Ni vet den där härliga naiviteten. Den som gör att man tror gott om alla människor man möter. Den som gör att man tror att om man gör gott så får man gott. Och att om man är snäll och ömsint så kommer

Liten frånvaro

Det som jag länge skrikit mig hes om har hänt. Min dotters pappa gick över gränsen och är nu anmäld för våld mot mig. Det innebär att jag har en del hel att stå i just nu. Framförallt i att återigen b

Gravidsorg

Det är nog något slags självskadebeteende. Jag tittar på bilder av lyckliga, gravida par. Mannen som beskyddande håller händerna kring kvinnans mage. Mannen som förväntansfullt pussar magen. Och alla

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page