Kroppen minns.

Jag har varit borta härifrån ett tag. Jag har befunnit mig i någon slags handlingsförlamad apati. Inte vetat vad jag känt och inte kunnat sätta ord på det.

Men kroppen minns. Och kroppen känner. Som den minns och känner. När någonting påminner mig om misshandeln kommer panikattacken. Hjärtklappning som susar i öronen. Spännbandet som drar åt kring revbenen och bröstkorgen. Känslan av att vilja fly samtidigt som benen blir så tunga.

Och jag sörjer att jag har ett liv där jag måste planera för att när som helst kunna parera en panikattack. Sörjer att jag undviker situationer och platser där jag kan utsättas för triggers. För det är inget normalt liv.

Allt jag vill ha är lite jävla normalitet.

Ska det vara så svårt.

Ja tydligen.

Han tog normaliteten ifrån mig.