KOM ÖVER DET & GÅ VIDARE
"Kom över det" och "gå vidare" är två korta meningar som du här och nu ska lova att du aldrig mer säger till dig själv eller till någon annan. Det gäller vid alla tillfällen. Vi på SORGCOACHEN ska förklara varför.
När någon, eller du själv, känner något, vad som helst, så är det verkligt. Det är på riktigt. Det är känslor som finns inuti, känslor som växer fram och tar plats. Att försöka stänga av känslor, i en förhoppning om att kunna "glömma" sina känslor, fungerar ungefär lika bra som det gör att köra citrontricket. Du har väl hört talas om citrontricket? Om någon säger till dig att du ska sluta tänka på citroner, så blir det nästan omöjligt att sluta tänka på citroner. Testa själv. "Tänk inte på en citron, tänk inte på en citron". Vad händer? Jo, det enda du tänker på är en citron. Om du trycker undan dina känslor, eller någon annans, så kommer känslorna bara att i en förlängning växa sig starkare och ta ännu mer plats.
När du säger "kom över det" eller "gå vidare" till någon annan, eller till dig själv, så blir det bara en omöjlig uppgift som du tillslut känner att du misslyckas med. För det går inte att lösa uppgiften, åtminstone inte utan att möta sina känslor först.
Känslor är känslor. Dom finns där av en anledning. Känslor uppstår generellt inte från ingenting, utan bottnar i en upplevelse. Därför gäller inte det här heller enbart i sorg. För om du bråkar med din partner och hen säger åt dig att "komma över det" eller "gå vidare" så tar hen inte särskilt mycket hänsyn till dina känslor. Och när det gäller sorg så är det inte något som man förväntas komma över. Sorgen finns vid ens sida i resten av ens liv. Genom att låta den finnas där, så ökar dina chanser för att faktiskt kunna släppa in andra känslor igen, som glädje och livslust.
Det enda du ska komma över är en bro. Det enda du ska gå vidare från är tiden. Förr eller senare så tar känslorna sin rättmätiga plats. Låt dom istället få vara där när dom är där. En ärlighet gentemot dig själv.
Det kan du unna dig. Och dom du älskar.
