JAG MÅSTE SAKNA

Det är en utmaning att vänja sig vid sorgen som en följeslagare. Jag har fortfarande svårt att hantera att jag ena sekunden kan må bra, för att i nästa sekund känna tyngden av saknaden som tränger sig på. Jag behöver saknaden, jag menar, det är ju mitt döda barn vi pratar om. Jag måste sakna henne! Men ibland så tror jag att jag har kontroll, att jag kan bestämma själv när det passar att släppa in det. Därför känner jag mig nedslagen när jag inser att jag inte har kontroll alls över det.

Precis lika lite som jag kan avsäga mig den kärlek jag känner för mitt barn, lika lite kan jag avsäga mig saknaden.

Men det hjälper att göra en grej av det. Typ ceremoni. När jag känner att kontrollen kring saknaden glider ur mina händer, så gör jag vad jag kan för att bemöta det. Kanske till och med välkomna det. Ibland ser jag på bilder. Ibland tänder jag ett ljus. Ibland låter jag solens strålar skina mig rakt i ansiktet. För nog ser jag henne i solen allt. Värmen från den får mig att känna mig omhändertagen av den kärlek jag känner för henne.

Jag tänker att sorgen tränger sig fram när den behövs. Det bästa är att acceptera att den kommer. Men det är som sagt en utmaning. Men utmaningen ligger kanske också mycket i själva saknaden i sig. Den omänskliga saknaden efter den där oersättlig delen av sig själv. Det är trots allt mitt döda barn vi pratar om.

Jag måste

Sakna henne.

- Kram Sara