top of page

JAG MÅSTE SAKNA

Det är en utmaning att vänja sig vid sorgen som en följeslagare. Jag har fortfarande svårt att hantera att jag ena sekunden kan må bra, för att i nästa sekund känna tyngden av saknaden som tränger sig på. Jag behöver saknaden, jag menar, det är ju mitt döda barn vi pratar om. Jag måste sakna henne! Men ibland så tror jag att jag har kontroll, att jag kan bestämma själv när det passar att släppa in det. Därför känner jag mig nedslagen när jag inser att jag inte har kontroll alls över det.


Precis lika lite som jag kan avsäga mig den kärlek jag känner för mitt barn, lika lite kan jag avsäga mig saknaden.


Men det hjälper att göra en grej av det. Typ ceremoni. När jag känner att kontrollen kring saknaden glider ur mina händer, så gör jag vad jag kan för att bemöta det. Kanske till och med välkomna det. Ibland ser jag på bilder. Ibland tänder jag ett ljus. Ibland låter jag solens strålar skina mig rakt i ansiktet. För nog ser jag henne i solen allt. Värmen från den får mig att känna mig omhändertagen av den kärlek jag känner för henne.


Jag tänker att sorgen tränger sig fram när den behövs. Det bästa är att acceptera att den kommer. Men det är som sagt en utmaning. Men utmaningen ligger kanske också mycket i själva saknaden i sig. Den omänskliga saknaden efter den där oersättlig delen av sig själv. Det är trots allt mitt döda barn vi pratar om.


Jag måste

Sakna henne.


- Kram Sara



7 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Är det rimligt?

Det har varit en tung höst. Att Juni har blivit sämre är ju egentligen inget att diskutera. Och inget som människor behöver berätta. För jag kan både se och förstå själv vad som händer. Jag tänker på

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page