Jag kan inte skydda dig längre

Igår öste regnet ner. Och med varje droppe som träffade den redan dränkta marken utanför blev min ångest om möjligt större.

Tankarna drogs till gångerna du frös och jag värmde dig i min famn.

De började bubbla och poppade upp till ytan som i en stor popcornpåse färdig att spricka. Inga mer känslor fick plats.

Jag kan inte skydda dig längre.

Jag måste låta dig regnas på.

Jag kan inte hålla dig varm, inte trygg, aldrig mer nära.

Jag måste lämna dig ensam där i regnet för att hoppas att du är på en soligare och varmare plats än där jag är.

Värdet igår speglar min saknad av dig.

Jag nästan drunknar i den.

Och när den där pocornpåsen är alldeles full så stänger jag av.

Distanserar mig från allt vad du var och blev.

Jag orkar inte känna att du inte är här.

Själen min låtsas att du bara är iväg en liten stund, mitt hjärta lurar mig att bara jag tar mig igenom dagen så kommer du snart tillbaka.

Men Ibland vet jag att det är olösbart. Vad jag än vinner, så har jag förlorat dig.