JAG ÄR EN VINNARE
Det är kämpigt nu.
Det är jobbigt nu.
Av olika anledningar kan jag inte ens gå in på detaljer. Det handlar inte bara om mig. Det är ju sällan bara en sak. En begränsad sak som är skilt från allt det andra. Nej det är flera saker som går in i varandra. En virvel av skit som drar med sig ännu mera skit.
Det är tungt nu.
Det är mörkt nu.
Jag kommer alltid sist i loppet som kallas livet. Om livet vore ett lopp, så sprang jag långsammast. Om det var en tävling, kom jag sist. Men det är ingen tävling, det går inte att träna sig stark. Och svagast är kanske inte heller den som krigat längst. Svagast är kanske inte den som dör. Eller den som ger upp. Måste jag veta om jag är svag, eller stark? Annie då, hon var inte svag. Hon var inte, svag.
Det är slitit nu.
Det gör ont nu.
Jag bär inte bara min dotters död, även om hennes död gör allting så mycket tyngre. Mörkare. Jag bär andra saker också. Som Leo. Och mig själv. Ibland blir det för tungt. Ofta blir det för tungt. Och då vill jag bara lägga mig ner och drömma om ett liv som aldrig blev. Om ett liv som var. Om ett liv som kunde blivit. En flykt från verkligheten. Verkligheten gör ont som fan. Drömmarna också.
Det är kämpigt nu.
Det är jobbigt nu.
Om livet var en tävling vore jag förlorad. Men det är sällan saker fungerar så. Om jag ser till vad jag har och vad jag haft, så är jag alltid en vinnare. Men det gör inte vägen enklare att gå. Det är svårt. Det är svårt att tänka positivt. När mörker tränger sig på. När det blir svårt att bära ett liv för två. Eller för tre. Och samtidigt försöka leva själv. Ibland är det nästan omöjligt. Och kanske är det därför som det känns avgrundsdjupt. Som att vägen tagit slut.
Det är svårt nu.
Det, gör ont, nu.
För att jag förlorade så mycket. Men är ändå en vinnare likaså. Men inte gör det mig starkare. Eller vägen enklare att gå. Kanske är det bristen av svar på alla frågor, som gör allting extra tungt. För jag har inte ett enda svar. Desto längre tiden går, desto fler frågor dyker det upp. På vissa sätt blir allt lättare, desto längre ifrån jag kommer. På andra sätt blir det svårare. Och frågorna fler. Det känns hopplöst. Som att jag väntat en evighet på en enkelhet. Som aldrig kommer.
En enkelhet
Som inte finns.
Det ska inte vara enkelt att leva utan sitt barn. Det ska vara kämpigt. Jobbigt. Tungt. Mörkt. Det ska göra ont.
Allt är som det ska.
Allt,
är som,
det ska.