JA JAG ÄR STARK

Jag har skrivit på min bok idag. Ja, det är sant. Jag håller på och skriver en bok. Det är en dröm som blir sann för mig! Jag är otroligt stolt över hur långt jag kommit, även om det förstås har en lång bit kvar. Gårdagens terapi satte igång massor av tankar som jag kunde klottra ner i mina anteckningar.

Som till exempel, varför jag alltid reagerar så kraftigt när någon säger att jag är stark... Jag tänker direkt att "Jag är inte stark! Jag hade inget val!". Men det är klart att jag hade ett val. Jag hade kunnat packa min väska och dragit. Eller gett upp, lagt mig ner och aldrig mer gått upp. Men jag kämpade så otroligt mycket, hela vägen in i Annies död. Och efter. Ja jag kämpar varje dag. Klart jag är stark!

Att vara stark handlar inte för mig om att vara bäst. Eller att stå ut längst. Eller att bära tyngst. Det handlar om att vara svag. Om att klara av att vara svag. Jag vet inte, det kanske låter knäppt. Men så har mina tankar gått och jag tänker äga min egen styrka. Jag bar Annie i upp och nedförsbackar trots smärtan i ryggen. Jag gjorde vanliga mammasaker trots att min dotters liv rann ut som sanden i ett timglas. Jag flyttade ut och in ur sjukhus under två års tid. Jag låg med örat på min dotters bröstkorg, när hennes hjärta slutade slå. Och jag är här idag. Kämpar på med att leva vidare. Klart jag är stark!

Jag tror att det är dags att vi äger vår styrka. Att vara svag är att vara stark, det är jag övertygad om. Det är i våra tuffaste ögonblick i livet som vår styrka kommer fram. Vi kanske inte ens märker det. Vi bara gör det. Det har legat latent i kroppen tills det blev tvunget att rycka fram och kämpa på.

Ja. Jag är stark. Tack för att du säger det. Det är du också ❤️