top of page

Inte lika ensam

Jag tände ett ljus på graven i söndags. "Älskad och saknad" stod det på. När jag var där i måndags kunde jag se att det måste ha slocknat snabbt efter att jag lämnat dagen innan. Jag tände det igen, men det slocknade. Jag tände vanliga ljus istället men lät det stora stå kvar. I tisdags och onsdags orkade jag inte åka till minneslunden. Jag fick så mycket skuldkänslor för det fastän hon inte är där än. Tände ljus hemma, men kände mig bara avstängd. Onåbar. Jag läser en bok om trauman, och tydligen förekommer det ibland att man av stresspåslaget och av att vara i fight eller flight så konstant gör att man går in i ett "fixar-mode". Det blev så för mig ett par veckor efter förlossningen, det kändes som att jag behövde förändra hela mitt liv för att kunna stå ut med att leva det: Jag har städat, rensat garderober, köksskåp, klippt mig, målat om lägenheten, tränat, skrivit dagbok, promenerat, lagat nyttiga matlådor, läst på om antiinflammatorisk kost, läst böcker, ringt viktiga samtal och mediterat som om livet hängde på det. I tisdags tog jag slut. Det brände i huvudet och jag bara grät. När mamma ringde om och om igen av oro, berättade jag tillslut. "Jag ger upp nu mamma. Jag kan inte längre. Jag ger upp nu". Jag har lagt så mycket energi på att läka, att jag nästan bränt ut mig. Kan man gå in i väggen av att ta hand om sig själv? Kanske. Jag pausade dock i tid, hoppas jag. Har varit hemma från mina 25% på jobbet i en vecka. Tillät mig själv bryta ihop, totalt. Det är skönt att få ge upp ibland. Tröttheten kanske är ett tecken på att jag inte lika ofta är fast i stressen, att jag börjat känna mig mer trygg, att kroppen börjat lita på att den är i säkerhet nu? Min kroniska sjukdom är i ett skov, igen. Ingen läkare vet vad som är fel på mig. Dessutom har min sköldkörtel tappat det helt - förmodligen på grund av stressen och graviditeten: jag kan få svårt att bli gravid i framtiden på grund av detta. Jorden bara försvinner under mina fötter, så ofta nu för tiden. Särskilt vid tanken på att jag kanske inte kan få barn. Jag har en sån närmre sjukligt stark barnlängtan. Kanske är det allra mest längtan efter barnet jag inte ville något hellre än att behålla, ta hand om och ge kärlek till, barnet som jag inte längre har kvar? De försöker utreda vad som händer med mig, men efter 2 år har jag fortfarande ingen diagnos. Jag är bara sjuk och jag är så otroligt trött. Mina vener är så ärrade att det alltid krävs minst 2 stick för att hitta blod, dock oftast 4.. De försöker inte ens lindra mina symtom med mediciner just nu- ingenting förutom antibiotika har hittills hjälpt. Jag kommer inte få mer antibiotika.

Jag är arg. Har ingen kontroll. Mitt liv ligger i andra människors händer, och jag känner inte att någon är tillräckligt engagerad. Det finns specialistkliniker i utlandet som kostar en förmögenhet, ingenting som ingår i någon typ av försäkring. Jag var ärlig med min läkare igår: jag har kämpat hela mitt liv för att komma såhär långt, jag accepterar inte att det stannar här, att det är såhär sjuk jag ska vara. Och avslutade med "om din magkänsla säger att du inte kan hjälpa mig ber jag dig vara så pass ärlig mot mig att du säger det. Jag behöver en läkare som är engagerad. Som inte ger sig". För jag har slutat acceptera bare minimum. Det är nog det jag är stoltast över att jag tagit tillbaka efter 11 månader med psykisk misshandel: mitt jävlar anamma. Mitt vanliga jag står upp för mig själv. Han bokade dubbel telefontid för uppföljningen. "Vi har en hel del att gå igenom" sa han. Det kändes fint. Jag grät i flera timmar efter läkarbesöket, det är dränerande att vara sjuk. Att vara sjuk hela tiden, utan paus. Att se livet man hade byggt upp långsamt försvinna ifrån en. Jag har pluggat i över 4 år för att ha det jobbet jag har nu, ett jobb som jag fullkomligt älskar. Det låter inte så farligt, men jag har pluggat genom dubbla PTSD-behandlingar, år av anorexibehandling, autoimmun sjukdom, parasiter i tarmen, IBS, 2 avvikande gener som ger medicinska problem, och en så svår depression som krävde nästan ett år av inneliggande vård och närmre 40 elbehandlingar där nästan hela mitt minne raderades. Det var aldrig enkelt. Jag fick byta klass så många gånger och jag har ingen kontakt med någon från mina utbildningar som andra verkar ha. Att läka mig, har gjort mig otroligt ensam. Men det är okej, jag är stolt över mig själv. Hela världen behöver inte veta. Men ibland funderar jag på att berätta. Att det började inte när jag var 19 och blev inlagd för första gången. Det började när jag var 8 år, och jag har fått kämpa för att leva sedan dess. Ibland skulle jag vilja se deras miner, höra deras ord, om de bara ändå hade vetat. Hade fler valt att stanna?


Jag är för duktig för att sjukvårdspersonal ska oroa sig för mig. Jag kommer alltid ta mediciner som jag blivit ordinerad oavsett om jag vill eller inte, jag kommer göra allt jag kan för att påverka min hälsa. Men inom mig finns ett litet barn som är så trött på att inte få balla ur. Inom mig finns ett sårat barn som fått kämpa så länge, som kommer behöva kämpa länge till: hon vill bara att någon förstår att hon inte kommer "höra av sig om det är något". Hon lider i ensamhet och tystnad och internaliserar allting.


Det inre, skadade, ensamma och rädda barnet sörjer jag också. Hon hade behövt vuxna Alice. Vuxna Alice skulle aldrig låta henne känna sådär igen. Skulle aldrig låta henne vara ensam på rummet och känna allting själv, vuxna Alice skulle aldrig ge henne skuldkänslor och säga att hon sårar andra genom att visa hur hon mår. Vuxna Alice skulle finnas där, lära det där lilla barnet sätta ord på sina känslor, lära henne att det är okej, att hon inte är ensam. Det fanns tyvärr ingen som hade kapacitet just då att lära barnet Alice sådant , eller som kunde finnas där på det viset, när hon behövde det som mest. Mitt inre barn, jag sörjer allt hon fått axla ensam, också.


Jag sörjer så mycket på en gång: det som varit, det som blivit, och att kampen är långtifrån över. Sorgen bara skiftar fokus, men den verkar inte ebba ur.

Idag behövde jag, eller, hela min själ KRÄVDE, att få vara nära henne igen. Oavsett ork-status. Just nu innebär nära att vara på Elise minneslund, så jag åkte dit. Någon fin själ hade tänt ljuset igen. Det började närma sig att brinna ur vilket innebär att det brunnit i många timmar. Då brast det för mig, jag bara skakade och grät precis som jag brukar när jag är där. Det var som om världen sa till mig att jag inte är ensam i min sorg, och att när jag inte orkar tar någon annan vid. Tänk vad många som inte kan eller orka ta sig dit, men vet att det då och då brinner ljus där ändå.

Vi är som mest ensamma i sorgen, men ändå inte. Sorg är en universell upplevelse även om varje upplevelse av sorg är individuell.

30 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page