Ingen hud

Elise. Jag är hudlös och skör. Försöker gå på autopilot: vakna, äta, duscha, äta, promenera, äta, meditera, sova. Men jag lyckas bara ibland.

Mest gråter jag.

Mest grämer jag mig över att jag inte kunde skydda dig.

Ibland straffar jag mig själv med att påminna mig om att det hade kunnat vara värre.

Om att allt beror på ett beslut som jag tog. Man kan inte sörja när man har tagit beslutet själv.

Jag känner ganska ofta att jag inte har någon rätt att sörja dig. Jag personligen tycker inte man borde jämföra sorg och sorg. Samma sorg går igenom olika människor på olika sätt. Olika sorg går igenom samma människa på olika sätt.

Men det är ganska manifest i samhället, framförallt bland personer som inte ser bortom själva ”ingreppet” (det är ju en riktig förlossning efter att man passerat v. 12) att en abort har man beslutat om själv och det var inget barn som levde som andades som man hade och sedan förlorade. Jag förstår att det är en annan sak att sörja ett barn som levt, som man skapat minnen med, som man sett försvinna. Jag förstår att min vän som nyligen förlorat sitt ex som hon ändå var bästa vän med går igenom någonting som är ofantligt jobbigt.

Jag förstår att sorg landar olika i olika människor vid olika tidpunkter i livet. Sorg borde inte jämföras.

Försäkringskassan ringde tre dagar efter aborten och sa att det vore bra om jag jobbar snart även om jag var planerad att börja jobba 2 veckor senare. Jag blödde fortfarande, fick en infektion efter förlossningen och åkte in och ut mellan KK-mottagningen och akuten.

Försäkringskassan sa att de vet att jag inte vill jobba men att jag behöver det. De vet ingenting om mig - jag trivs på mitt jobb och vill vara där. Men jag vill vara där utan att blöda igenom skyddet så det rinner längst med benet varje timma, utan att ha frossa, feber och buksmärtor som gör det svårt att stå.

Sorg borde inte jämföras. Det är klart att det finns värre sorg. Jag förstår det. Men jag vore inte snäll mot varken mig eller mitt framtida jag om jag inte lät sorgen komma och omfamna mig. Det hade ju betytt att dottern jag förlorade inte betydde någonting för mig.

Hon var ingen cellklump. Hon hade perfekta armar, ben, händer, fötter, ansiktsdrag. Hon var inte sjuk. Bara 5 veckor senare hade hon haft en chans att överleva med hjälp av neonatalvård.

Hon behövde inte dö av någon annan anledning än att jag inte hade kunnat leva om hon gjorde det och att hon med all säkerhet hade fötts in i en familj i kris där pappan behandlat oss båda illa då han var så nära psykopat man kan komma utan att ha en diagnos.

Jag var inte säker på att han inte skulle utsätta henne för samma sexuella övergrepp som han kontinuerligt utsatte mig för. Om jag blundade såg jag på mina näthinnor hur han gjorde det mot henne, denna syn hade jag varje natt när jag skulle sova.

Jag själv växte upp med traumat av att vara utsatt för sexuella övergrepp som barn. Övergreppen var också anledningen till att jag bestämde mig i ganska tidig ålder för att inte skapa barn till en värld där det är så vanligt. Jag ändrade mig när jag hade läkt min PTSD och vill idag ha barn. Men inte till priset av att det barnet ska födas in i trauma.

Nu sitter jag här och försvarar min egen sorg igen, precis som jag gör i mitt huvud hela tiden. För att orka.

Det finns bara några få fakta att få ur detta inlägg:

- All sorg är sorglig

- Sorg borde inte jämföras

- Det finns sorg som är värre än annan sorg

- Men det ovanstående tar inte ifrån rätten från den som upplever den mildare formen av sorg att sörja

Jag känner sorg. Jag går igenom den akuta fasen av sorgeprocessen. Min kropp är otroligt stressad - till den nivån att jag vaknar med knutna nävar som behöver bändas upp, har smärtor i hela kroppen och min sköldkörtel helt har slutat producera TSH.

Jag hade ett barn i min mage som var väldigt oplanerat, som jag initialt var för sjuk för att bära. Ingenting av det spelade någon roll till sist. Jag blev friskare för att jag fick behandling efter att ha varit sjuk i 2 år, den hjälpte.

Graviditeten var inte planerad men jag jobbade på att bearbeta, landa i mig själv till den graden att jag kände mig fullständigt kapabel att göra allt det bästa för att hon skulle vara trygg i magen och trygg utanför magen.

Det som hände var att jag blev så frisk från min grundsjukdom att jag orkade se det jag inte orkat se innan. JAG kom tillbaka - och jag förstod att jag blev utsatt för sexuella övergrepp, manipulation och psykisk misshandel och JAG förstod att min lilla flicka aldrig hade kunnat få det bra så länge han lever.

Jag hade ett barn i min mage som jag pratade med varje dag, klappade på, sjöng sånger för i ungefär 4 månader. Ett barn som gjorde att jag för första gången i hela mitt liv kände vördnad för min kropp och som skapade ett stort behov av att ta hand om den.

Jag hade ett barn i min mage som fick mig känna en kärlek så stark att det inte finns ord att beskriva den.

Jag hade ett barn i min mage som jag älskade. Som jag förlorade minst två gånger i veckan varje vecka under de sista 14 veckorna i hennes liv för att jag hade en sambo som bara förbättrade sig 1, max 2 dagar innan misshandeln eskalerade till nivåer den inte nått före interventionerna.

Och så pendlade jag mellan att drömma om livet med Elise och att planera hennes abort - varenda gång jag försökte kämpa för att hon skulle få ett värdigt liv fick jag det sämre.

I slutändan hade jag två val.

Jag valde det jag efter många långa timmar och oändligt många diskussioner med mig själv och andra, trodde var bäst för oss båda.

Jag valde att lämna hennes pappa.

Jag valde att göra abort.

Det sistnämnda kommer jag få kämpa med resten av livet. När det känns jobbigt pratar jag med dem som stöttade mig under tiden jag tog beslutet. De får mig känna som att jag tog det enda rimliga beslutet även om det innebär att jag lever i sorg. Jag säger inte vad någon annan ska göra i en liknande situation. Jag berättar bara av vad jag beslutade om, hur det påverkar mig och om att beslutet aldrig var enkelt. Jag har varit med om orimliga mängder av svåra händelser i mitt liv. Men att ta beslutet att min dotter inte ska få leva var det värsta.

Så det är okej att jag är hudlös. Jag tar emot hjälpen som finns. Jag kastar mig ut i sorgen, känner ångesten, andas genom smärtan och hoppas med hela mitt hjärta att det enda min Elise tog med sig från sitt alldeles för korta jordeliv var hur oändligt mycket jag älskade och alltid kommer älska henne.