top of page

Information om psykisk misshandel

Jag förlorade Elise som ett resultat av psykisk misshandel och sexuellt våld. Jag har många gånger satt mig ner för att skriva om misshandeln, men det är svårt. Det var så många, mindre saker. De blev över tid större och större. Han såg till att jag isolerade mig från familj och vänner. Han gjorde mig beroende av honom. Allt från att inte låta mig köra min bil, till att nästan helt bryta kontakten med min mamma som betytt så mycket för mig.


Jag kan inte sätta ord på det, för det var en helhet och allt jag kan skriva om i ett sånt här inlägg är enstaka händelser och känslorna de lämnade i mig.

Jag har landat i det, att jag levde i en relation där jag blev misshandlad psykiskt och sexuellt.

Men än är jag inte redo att skriva om det här. Däremot tänkte jag skriva lite kort idag om hur psykisk misshandel kan te sig. Det jag hade svårt att förstå innan jag själv hamnade i en sådan situation var framförallt 2 saker: 1) Varför någon väljer att vara i en relation med en psykopat/narcissist 2) Varför man inte lämnar?


Dessa personer påstår sig ofta att inte veta när de beter sig på ett oacceptabelt sätt. Men i en ny relation visar de sällan några av dessa sidor, utan de speglar precis det personen önskar. De säger sig ha samma intressen, önskningar i livet osv. De får den andra personen må bra, känna sig trygg, älskad, sedd. De ser till att personen skapar ett emotionellt band och "fastnar" innan misshandeln påbörjas. Såhär var det för mig. Han var min stora trygghet och han fick mig längta efter att leva ett helt liv med honom, och bli gammal med honom. För oss började det nog på riktigt när han efter 3,5 månader flyttade in hos mig. Det började med mindre saker, och han började gå över de tydliga gränser jag satt för att kunna känna mig trygg. Jag accepterade inte detta initialt. Sa ifrån. Men han skulle ju aldrig behandla mig som dem, så för honom fanns ingen anledning för mig att ha kvar dessa gränser. Med en klump i magen gick jag emot mig själv och trodde honom: att det bara var mina tidigare trauman som gav ifrån sig ett falsklarm. Han hade ju visat tidigare att jag kunde lita på honom, och det fick mig tro att det var jag som hade djupa emotionella sår. "En psykopat beter sig inte som en psykopat i en ny relation för då skulle de vara ensamma för alltid" sa min barnmorska. Detta var inför aborten när jag satt och grät, inte för att Elise skulle dö, utan för att jag var så otillräcklig som inte bara kunde lära mig leva med det så att hon kunde få leva. Barnmorskan hade så rätt och jag är tacksam för hur tydliga de var på Kvinnokliniken att det jag upplevde faktiskt var ett brott mot mig och att personen ifråga var sjuk - INTE jag. Varför lämnade jag inte tidigare?

Jag kunde inte. Vid tidpunkten (juni-juli) då jag började inse hur dåligt jag hade det i vår relation, gjorde han det omöjligt för mig att ha utrymme att tänka mina egna tankar. Han såg till att jag var så isolerad att jag inte ens vågade be om hjälp, från någon. Redan veckan efter att jag fick reda på graviditeten (v. 3) ville jag berätta för min syster. Det fick jag inte. Och jag förstår att det kan låta som att jag inte borde lyssnat på honom och bara berättat - men jag var så rädd för hur han skulle reagera. Ville inte såra honom. Jag var så nära, så många gånger, att berätta för min syster. Men jag klarade inte av att "svika" honom. Istället svek jag mig själv, om och om igen. Det är svårt att beskriva bandet man får till sin förövare: många skriver om ett "trauma bond" som gör det otroligt svårt att ens se att man utsätts för något som inte är okej. Hade jag vetat hur det skulle bli, hade jag aldrig gått med på att inte använda kondom (han grät när jag bad honom eftersom jag blödde varje dag i nästan ett halvår av P-piller + att de försämrar en hjärt-kärlsjukdom jag har) men han tyckte ändå jag skulle ta dem. När Elise blev till, hade jag precis slutat ta dem. Vi skulle använda kondom så länge i väntan på en läkartid för att lista ut en bra p-metod eftersom jag har många olika sjukdomar som påverkas av sådana läkemedel.

Men han vägrade. Grät. Som en jättebebis. Jag älskade ju inte honom. Gjorde aldrig något för honom. Dessa 2 meningar var standard så fort jag sa ifrån eller inte höll med om något han gjorde eller sa. Att inte ha sex var heller inte något som var genomförbart, för han tvingade sig till det genom manipulation, tjat, förnedring och gråt. Jag vet inte hur många nätter han hållit mig vaken med gråt relaterat till sex.


Jag hade inget val. Jag sa, flera gånger, att jag absolut inte fick bli gravid.

Cirka 10 veckor in i graviditeten medgav han att han gjort det med mening. Hade jag haft vetskap om det där och då hade jag tagit någon form av dagen-efter-piller. Jag var så fysisk sjuk att jag varit nästintill sängliggande i 6 månader vid detta tillfället. Jag grät varje dag för jag kände mig döende. Min kropp var alldeles för svag för att orka bära på ett barn och ge det barnet bra förutsättningar. Dessutom hade jag en malaria-liknande parasit som förmodligen skulle gått över till fostret. Jag var vid tidpunkten väldigt tydlig med att en graviditet inte var aktuell även om jag längtade mycket efter barn.


Det var oansvarigt av mig. Jag vet det. Men vid den tidpunkten hade misshandeln inte blivit så illa än. Det blev illa på riktigt när vi fick reda på graviditeten. Och det är tydligen ganska vanligt beteende av personer med denna problematik: att se till att skaffa barn med personen väldigt snabbt för att ha ett evigt band, en evig kontroll. Så varför gjorde jag inte abort tidigare? Det finns ett enkelt svar. Till och med ca v. 6 kanske, var misshandeln inte så jobbig. Det var när mitt fokus hamnade på Elise istället för honom. När jag började säga nej till saker för vårt barns hälsa. När jag hade någon annan som jag prioriterade över honom - någon som jag älskade så starkt att jag var villig att gå emot hans manipulation, gråt, ilska, frustration. Hur illa jag än fick det när jag prioriterade henne över honom så var hon värd det. Hon var värd varenda minut i helvetet med honom, snarare än att prioritera bort henne för att få lugn hemma, för att få sova om nätterna, osv. Jag gjorde inte abort tidigare för att jag älskade Elise och ville tro gott om honom. Jag ville inte förlora henne, för hon var det finaste och viktigaste jag någonsin haft. Men jag trodde heller inte att han var kapabel till allt det han sedan gjorde. Jag trodde inte att det var så illa som människor i min omgivning signalerade att det faktiskt var. Men han spårade ur, först försiktigt, systematiskt och sedan totalt. Någon på sociala medier skrev att man inte känner den man är tillsammans med förrän man gjort slut. I mitt fall var det sant. Jag trodde verkligen inte att han var kapabel att hota vårdpersonal, ringa mig mitt i min sorg när jag bett honom hålla avstånd för att kräva askan till barnet som fortfarande levde i min mage. Jag trodde inte han någonsin skulle åka 6 h för att leta upp mig. Jag trodde inte han skulle bli hotfull. Jag trodde inte att jag skulle behöva blocka honom överallt, jag trodde inte att han skulle fortsätta trakassera mig fast genom mina föräldrar, jag trodde inte han skulle hota om att ta livet av sig. Jag trodde gott om honom. Även de första veckorna efter aborten försvarade jag honom genom att säga "han gjorde det inte med flit" och "han menade inte det så". Även när han ringde, manipulerade, grät, hotade om att ta livet av sig, komma till mig, så försvarade jag honom. Och det är nog så trauma bond fungerar. Jag trodde fortfarande att det bara handlade om en svaghet jag hade. Först när jag mötte barnmorskan vid första mötet inför aborten satte någon ord på det jag upplevde: Jag blev psykiskt misshandlad, jag hade levt under våld i en nära relation. Jag har svårt för att hitta evidensbaserad information/fakta om just denna typen av misshandel, men här kommer lite av det jag hittat: - Våld i nära relation kännetecknas av att den som utsätts har en nära relation till och ofta starka känslomässiga band till förövaren. Detta försvårar möjligheten till motstånd och uppbrott. Våldet sker vanligtvis inomhus i offrets egen bostad. Det ökar i allvar och intensitet ju längre relationen pågår (nck.uu.se) - Oavsett uttryck så är syftet med våldet detsamma: att etablera och utöva makt och kontroll genom att skada och skrämma (nck.uu.se) - Våld i nära relationer skiljer sig från andra former av övergrepp genom att det ofta utövas under en längre period och ökar i intensitet med tiden. Detta kan leda till att våldet mer och mer blir ett både förväntat och till viss del normaliserat inslag i den utsattas vardag (nck.uu.se) - Våld i nära relation utgör ett allvarligt hot mot den utsattas hälsa och säkerhet. Utöver direkta skador kan det ge effekter på både fysisk och psykisk hälsa (WHO) Någon som beskriver det väldigt bra är en terapeut som finns på Instagram under namnet younic_terapi. "Psykisk misshandel skadar din självkänsla, självbild och självtillit allvarligt. På sikt kan du komma att tvivla på ditt eget omdöme och till och med ditt människovärde. Allt sker i en långsam normaliseringsprocess.

Du pendlar mellan hopp och förtvivlan, övertygelse och tvivel tills du ger upp dina försök till rättigheter och behov för att vara till lags, parera och undvika fler övergrepp. Att bli besluten på sitt Jag är att förlora det allra viktigaste en människa har." Hon har även listat vanliga härskartekniker. Jag listar de jag känner igen mig i, men rekommenderar verkligen att ni går in på hennes sida och läser hennes inlägg om psykisk misshandel om ni känner er minsta lilla träffade av det jag beskriver: - Kontroll: över dig, dina relationer med familj, vänner, klädsel, utseende. - Nedvärderingar: nedlåtande tillmälen med syfte att nedvärdera eller svartmåla dig, kalla dig för kränkande ord. - Svartsjuka: obefogat anklagande för att t ex ha pratat för mycket med någon, lägga fokus/tid på andra - Utbrott utan logisk förklaring: en plötslig attack av aktiv eller passiv ilska som tas ut på dig trots att du inte vet eller fått någon förklaring till vad som utlöst utbrottet. Både aktivt och passivt är lika skadande och syftet är att du aldrig ska veta när nästa utbrott kommer ske så du börjar gå på äggskal och anpassa dig. - Värme/kyla: växlandet mellan dessa lägen skapar förvirring och får dig tvivla på din upplevelse. Det är svårt att få ihop dessa motsägelsefulla bemötanden. Först lyhörd, omtänksam bekräftande, kärleksfull - du höjs till skyarna, känner dig sedd och åtrådd. Sedan en plötslig vändning med kyla, avvisande, nonchalans och märkbart missnöje. Du kommer undra var du gjort fel, söka i dig själv vad som kunde gjorts eller sagts annorlunda. - Dubbelspel: misshandlaren uppvisar en helt annan sida utåt. - Gaslightning: en kraftfull manipulation som får dig att tvivla på din egen uppfattningsförmåga genom att mena att du inbillar dig saker, "glömma" vad ni pratat om/bestämt, låtsas ej minnas eller kännas vid löften/överenskommelser. Insinuera att du är psykiskt labil, sjuk, förvirrad eller galen. - Manipulation: personen tar till detta när han har något att vinna på det själv. Kan verka både insiktsfull, ångerfull, och väldigt ledsen för stunden för att få dig att förlåta. Har baktankar med sina beteenden och beräknande i sina ageranden. - Provokation: misshandlaren trycket medvetet på dina känsliga punkter. T ex genom anklaganden (i mitt fall "du gör aldrig något för mig" och du tänker bara på dig själv" som triggade mitt stora empatiska jag något enormt). - Förminskning: trivialisera och minimera dina behov, känslor, tankar, upplevelser och sysslor. På så sätt visa att dina känslor och åsikter inte är viktiga. Går iväg när du pratar, suckar när du berättar något, lyssnar inte, visar att du är oviktig och mindre värd. Värdesätter inte ditt åstadkommande och ger ingen notis om att du ansträngt dig.


Detta är bara hälften av punkterna, jag tänker att jag kan skriva ett nytt inlägg om resten en annan dag. Det jag vet är att om jag hade haft mer information om detta, läst mer om detta, hade jag kanske sett varningssignalerna tidigare. Jag kunde inte rädda Elise. Jag kommer inte beskriva i detalj vad som fick mig inse att hon skulle få en fruktansvärd uppväxt här, det är personligt och fruktansvärt. Men för mig är det viktigt att sprida kunskapen jag nu besitter. För om vi kan rädda en enda kvinna, ett enda barn från att behöva leva i psykisk misshandel och sexuellt våld, är det värt det.







37 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page