IBLAND DÖR MAN UTAN ATT MAN HINNER SÄGA HEJDÅ.
Varje gång någon gör narr av människor som är flintskalliga, går mitt hjärta av. Inte för att jag tycker att det är något fel på att vara flintskallig. Och inte för att det spelar någon roll vad jag tycker. Utan för att jag vet hur mycket Annie längtade efter att få hår som alla andra tjejer.
En gång när Annie hade hårband, utbrast Leo att hon inte såg klok ut med hårband eftersom hon inte hade hår. Barn säger rakt ut vad dom tänker utan att mena något illa. Men Annie blev sårad och det är ett minne som värker i mig.
Men Leo var också den som kallade henne för finskallig. Det måste å andra sidan vara det finaste jag hört.
Flintskalligheten kommer vara något som alltid följer mig. I mitt minne av Annie, är hon utan hår. Jag älskade att stryka med handen över hennes mjuka huvud. Jag lärde känna hennes gosiga nackgrop. På ett sätt, såg hon ut som ett barn med cancer. På ett annat sätt, såg hon helt unik ut.
Därför hatar jag när folk gör narr av människor som är flintskalliga. För en del av mig tycker att det är det finaste jag vet. En annan del av mig, går av för Annies skull.
För nu kommer hon aldrig att ha hår. Inte i ett enda minne som jag har av henne. Hon blev en evig fyraåring, och evigt finskallig.
En gång sa Annie att hon inte kunde vara en riktig prinsessa, eftersom hon inte hade hår. Jag gjorde allt i min makt för att hon skulle känna sig som en prinsessa ändå. Ibland tror jag att jag lyckades. Ibland lyckades jag inte alls.
Och så var det med det mesta. För det finns ingen perfekt tillvaro när någon går mot döden. Ibland dör man utan att man hinner säga hejdå. Ibland dör man utan att man hunnit få hår.
Ibland dör man, utan att vara helt övertygad om, att man är en riktig prinsessa.
