top of page

Du Fattas Mig

De senaste dagarna har jag haft en ångestkänsla som inte liknar någonting jag kan känna igen från mitt tidigare, ganska stora ångest-bibliotek. Det är som att jag kan känna den i blodkärlen. Det känns som om min kropp fyllts av sökarceller. Som om kroppen beslutat sig för att massproducera någon slags cell som ska leta rätt på Elise. Som om kroppen letar och letar, i varje liten molekyl jag består av. Den är panisk. Först var det nog ett mer strukturerat letande, men nu cirkulerar den runt i avgrundsdjup panik och desperation. När sökarcellerna inte kan hitta min dotter, dubbleras de i antal för att snart dubbleras igen. Som om kroppen desperat måste leta rätt på henne. Utan att kunna förstå att Elise inte finns kvar att hitta. Inte i min livmoder, inte i min famn. Ingenstans nära och begripligt. Så den fortsätter leta medan min hjärna motvilligt har förstått. Min kropp vill inte förstå. Den är arg och frustrerad. Det är för obegripligt och det får inte vara så. Det är för mörkt och smärtsamt. Så den letar och letar. Massproducerar hitta-Elise-celler och när de inte hittar henne, signalerar de till resten av kroppen att också leta. Att vara i konstant jakt och rörelse efter det viktigaste kroppen någonsin haft; efter det som den behöver för att fysiskt kunna ta sig vidare, fortsätta andas, röra sig, leva. Jag känner sökarcells-ångesten i kroppen. Hur den pulserar varv efter varv i mitt kärlträd, medan jag mentalt är medveten om att de aldrig kommer hitta henne. Men ångesten efter henne fortsätter. Den fortsätter för vad mer kan den göra? Att acceptera att hon är borta går inte. Hela min existens behöver hennes närhet för att kunna fortsätta. Som om min tyngdkraft inte längre hör till jordklotet utan henne. Så vad hör jag till nu? Hur ska min kropp hålla sig fast vid jordelivet när tyngdlagen ändrats och centret för min tyngdkraft försvunnit? Jag vill bara vara med henne, vara nära nära. Se till att hon är trygg, känner sig älskad. Jag vill vara rosa himlar, åskoväder och ösregn precis som hon. Jag vill vara aska i marken tätt intill hennes. Elise. Du fattas mig. Och de tre orden kan aldrig beskriva magnituden av exakt hur mycket du verkligen fattas.


25 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page