I could hold you for a million years, to make you feel my love

The feeling that I’m losing her forever without really entering her world Then when she’s gone, there’s an odd melancholy feeling and a sense of guilt, I can’t deny Sometimes I wish that I could freeze the picture and save it from the funny tricks of time Slipping through my fingers, slipping through my fingers all the time Elise. Livet har blivit så övermäktigt. Jag får aldrig någon paus längre. Inte ens om nätterna. Jag sover knappt. Jag gråter som mest just nattetid. Vill skrika men bor i lägenhet med tunna väggar, mitt i stan. Jag är fysiskt, mentalt och existentiellt dränerad. Det krävs så lite för att tippa mig över kanten. Idag på jobbet behövde jag använda en rondskål i papp. En sån jag drömmer mardrömmar om för att det var en sån du precis fick plats i. Där och då kunde jag stänga av, men efteråt är det omöjligt. Jag vaknade trasig och nu är jag ännu trasigare. Jag var vid din minneslund idag, där din aska ska grävas ner. På vägen därifrån tutade en bil som stod bakom mig. Jag var så fast i sorgen, så avdomnad och borta att jag inte märkte att det var fritt att köra. Det fick mig vilja dö. Det allra mesta, får mig vilja dö. Jag vill inte vara vid liv i en värld där du inte också är det. Jag vill känna dina sparkar igen. Jag vill ha dig nära, nära, och trygg. Framförallt trygg. Jag vill säga om och om och om igen, tills tiden tar slut, att jag älskar dig.

Jag känner avsky, avundsjuka och sorg när jag ser vänner lägga upp i sociala medier om sina blivande januaribarn. Du skulle varit ett januaribarn. Jag brukade oroa mig för att du skulle bli ett decemberbarn för att det är tråkigt att fylla år precis vid julhelgen. Så meningslöst. Det enda jag vill nu är att ha dig vid liv, nära, nära. Det enda jag vill nu är att få hålla dig i min famn, klappa dig över ryggen som på bårhuset och säga förlåt. Skuldkänslorna äter upp mig. Om två dagar skulle halva graviditeten ha gått. Då har du varit död i tre veckor. Du är död nu. Jag vet ju det, men varje gång jag eller någon påminner mig är det som att du dör igen. Varje gång jag tänker på att det var jag som dödade dig, rivs hela min själ itu och hjärtat går sönder, trasas isär. Jag dör också då utan att få chansen till evig vila. Jag lever med skulden, eller ja, jag försöker överleva, med skulden. Men det är så svårt. Jag klarar inte av när någon är snäll mot mig. Mamma köpte kläder till mig igår, för att jag ska känna mig fin igen, för att jag tynat bort i sorgen och de jag har är för stora, för att börja om lite. Jag bara grät. I varenda provrum. Med varenda tröja, klänning, kofta, skjorta. Jag klarar inte av när hon är så snäll även om det är enbart för att hon vill och har möjlighet att vara det. Om jag ska vara ärlig, orkar jag inte med någon typ av interaktion med människor. Jag använder hörlurar som stänger ute ljud nästan varje gång jag lämnar lägenheten. Jag orkar inte bli bjuden på middag, jag orkar inte prata i telefon, jag orkar inte svara på sms, jag orkar inte vara på jobbet, jag orkar inte sitta på bussen, jag orkar inte gå någonstans där andra går. Jag orkar inte överleva dig. Jag tänker på bårhuset. På att jag hade velat sitta där i timmar. Jag höll om dig. Vaggade dig. Klappade på dig. Viskade till dig. Men personalen var stressad och jag var bara där i 20 minuter – kanske 25. Det hade aldrig känts okej att lämna dig där. Jag förstår det, och tanken på att du fortfarande ligger där helt ensam tär på hela mig. Jag vill ju bara finnas där, hos dig, med dig. Var du än är mest – i himmelen eller på bårhuset.