top of page

I ÅR BÖRJAR HON SKOLAN I HIMLEN.

Imorgon skulle Annie ha fyllt 6 år. Det skulle alltså vara året som Annie skulle börja skolan. Just nu vet jag inte ens var jag ska göra av all min sorg. Sorgen över att Annie aldrig fick eller får börja skolan, känns som en djup avgrund utan stopp. Jag bara faller. Kunde jag fått önska en sak för henne, så skulle det vara just det. Att hon fått börja skolan.


Sen är det ju det där med att det är hennes födelsedag imorgon. Att min mammahjärna är inställd på att göra kalas. Som jag brukade. Och som jag gör för Leo. Ett kalas med något som dom gillar. Jag undrar vad Annie skulle ha gillat nu. Fortfarande någon prinsessa? Eller skulle det vara Spiderman nu?


Men eftersom att Annie inte är här, så har jag inte förberett någonting. Eftersom det är för smärtsamt att ordna kalas för någon som inte lever. Inte vilken "någon" som helst heller. Min egen dotter. Så sitter jag här utan planer. Jag sitter här med sorgen i halsen och ångest i magen. Skulle jag släppa ut allt så skulle jag spy ut mina inälvor. Men som vanligt håller jag ihop.


Jag vill fira henne. Jag vill fira att hon föddes för 6 år sen. Men eftersom hon är död, så känns det underligt att fira. Jag är så tacksam över att hon föddes. Men inte att hon fyller år. För hon blir ju aldrig 6 år. Hon är för alltid 4 år.


Leo säger att Annie börjar skolan i himlen. Jag älskar hur barn tänker. Jag är glad att hans barntankar får smitta över på mig. För varför inte? Varför skulle hon inte kunna gå i skolan i himlen? Om den tanken hjälper i en sekund så är jag tacksam för den sekunden.


Annie.

Mitt föralltid barn.

Min eviga fyraåring.

Tack för att jag fick bli din mamma för 6 år sen.

Och tack för allting som kom efter det.




14 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page