top of page
  • marrejohansson

Hur allt började

Juni är född den 10 november 2016. Det snöade när vi åkte in till förlossningen och var så där allmänt grått ute. Alla frågade om jag var nervös inför förlossningen. Men det var jag aldrig...jag var mest nervös för att inte kunna knyta an till bebisen som låg där i magen. Hade så himla svårt att förstå att vi faktiskt skulle bli föräldrar och jag som aldrig varit så förtjust i barn kände mest att bebisen skulle knyta an bättre till alla andra än just mig. Jag var ju inget mammamaterial? Men ut kom hon och trots att jag mest kände en förvåning över att hon faktiskt var en livs levande bebis som skulle hänga med oss hem, så kom det där bandet ganska fort.


Vi kom hem och allt gick över förväntan. Så länge hon fick mat och en massa närhet var hon en väldigt nöjd liten bebis, Jag har ett kort i mobilen från en kall promenad i Januari. Jag var trött efter en vaken natt, men tittade ner i vagnen och tänkte att jag inte skulle klaga alltför mycket. För där i låg Juni och var alldeles perfekt och hon var ju frisk och mådde bra. Kan fortfarande titta på det kortet och tänka att det ibland är tur att man inte vet vad som ligger framför en.


Jag ångrar nu i efterhand att jag inte skrev mer dagbok än jag faktiskt gjorde. Jag har svårt att komma ihåg när allt började. Men jag vet att jag reagerade på att Juni var mycket lugnare än sina jämnåriga kompisar. Hon hade en väldigt svag nacke och någon gång i april blev hon förkyld. Det var nog då vi blev oroliga på riktigt då hon blev otroligt slö och slapp i kroppen. Vi har läst nu att en infektion kan kicka igång sjukdomen och frågan är om det inte var det som skedde.


Vårat första besök på Barnmedicin kom. Juni hade väldigt lätt för att bli övertrött så vi gick varv efter varv med barnvagnen så att hon skulle ha sovit innan vi träffade läkaren. Jag var stressad och nervös. Tänk om läkaren skulle anklaga oss för att ha skadat henne? Vi som aldrig ens blivit upprörda när hon skrek som mest. Eller kunde vi gjort något fel med henne? Min nervositet var helt obefogad. Där och då träffade vi A. En fantastisk människa som vi fortfarande träffar med Juni och som har blivit en viktig del i våra liv.

Hon såg nog med en gång att det var något som inte stämde men sa på ett fint sätt att det nog var bra om vi träffade en neurolog. Både jag och Jonas trodde nog att neurologen skulle säga att allt skulle bli bra och att hon säkerligen skulle komma ikapp i utvecklingen. Så blev ju inte riktigt fallet. B, vår fantastiska eldsjäl till neurolog, sa att vi behövde fortsätta med utredningen för att se vad vi skulle hitta. Efter det besöket startade vårdkarusellen och livet blev aldrig detsamma igen.


Är det rimligt?

Det har varit en tung höst. Att Juni har blivit sämre är ju egentligen inget att diskutera. Och inget som människor behöver berätta. För jag kan både se och förstå själv vad som händer. Jag tänker på

Tänk att få trösta sitt barn

Jag vaknade av att Juni grät. Jag satte mig upp och lyssnade, redo att springa ner. Men det var tyst. Då insåg jag att det var en dröm. Juni kan inte gråta och har inte kunnat på flera år. Jag pratar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page