HJÄRTSKÄRVORNA STICKER HÅL PÅ LIVET.
Ett enda ord kan betyda så mycket. Ett enda ord kan skapa minnen, tankar och känslor som vänder en hel dag upp och ner. Det är en central del av sorgen. Att vara lugn, glad och tillfreds en stund, för att i nästa stund ännu en gång känna krasandet från hjärtskärvorna som ligger i oordning i bröstkorgen. Allt som krävs är ett ord. En doft. Ett minne. En känsla. Och ibland inte ens det. Ibland krävs ingenting för att det öppna såret ska börja svida. För att hjärtskärvorna ska sticka hål på det låtsasliv man försöker leva.
Ibland krävs, ingenting, för det.
Efter gårdagens underbara dag med båtturen, så har jag känt mig lite bättre. Som om jag har varit lite lättare. Förvånad över helgens lätthet men glad. Men som vanligt så är sorgen randig och det kan gå från en sekund till nästa. Just så blev det idag när jag och Alle började prata om att köpa en ny studsmatta till Leo. Jag märkte det inte först. Jag tänkte på att jag fick en annorlunda känsla i magen. Inte den där mysiga 'göra planer för sommaren känslan'. Mer som, en värk. Inte förrän det började skära i bröstkorgen förstod jag vad det handlade om. Och under några minuter hade jag gått från glad, lycklig och tillfreds till gråtande, obalanserad och, blödande.
Ibland krävs, ingenting, för det.
Saken är den att studsmattan betyder så mycket mer än bara en studsmatta. För det första så älskade Annie att hoppa studsmatta, men hon fick nästan aldrig göra det på grund av att cellgifterna gjorde så att hon hade för lågt med trombocyter. Det innebar en hög risk för inre blödningar och problematik i att få stopp på blodet. För det andra så brukade Leo och Annie älska att hoppa studsmatta tillsammans. Det i sin tur påminde mig om att Leo inte längre har någon att leka med. Att allt måste han nu leka utan sin Annie. Det tog en stund innan jag förstod alla dessa tankar. För ibland börjar det bara som en värk. Tills det börjar skära i bröstkorgen.
Ibland krävs, ingenting, för det.
Och ibland kan ett enda ord betyda så mycket. Ett enda ord kan vända upp och ner på hela ens dag. Plötsligt krasar det från bröstkorgen när hjärtskärvorna som ligger i oordning sticker hål på det låtsasliv man försöker leva. För i det riktiga livet håller man sorgen i handen precis hela tiden. Börjar man släppa greppet något, då klämmer den åt.
I det riktiga livet lurar man ingen.
Inte ens, sig själv.
