HEJ GOOGLE
"Hur berättar jag för mitt barn att hon ska dö?"
Att Googla på döden och sorg, är inte alltid så givande. Det är två väldigt breda ämnen som ger väldigt djupa och skilda svar. Det är också så individuellt vad det betyder. För mig betyder döden en lång väntan och lång tid isär från någon man älskar. Sorg betyder kärlek. Att älska något som är oåtkomligt. För någon annan kan döden och sorg betyda något helt annat. Och ibland räcker det inte med filosofiska svar som bara väcker nya frågor. Ibland behöver man veta på riktigt.
Jag har använt Google till många olika saker. Jag har googlat cancer, barncancer, prognos, överlevnadschanser, att överleva sitt barn, änglamamma, bottenlös sorg, hur går man vidare, hur pratar man om döden med sina barn. Ibland känns Google som en vän som sitter på många svar och som kan ge både stöd och förståelse. Men efteråt känns det inte alltid bättre. Och när Google inte har några svar, känner man sig ensammast i hela världen.
Det värsta som jag någonsin har googlat, hände någon månad innan min dotters död. Jag visste att hon skulle dö, att hon hade tre till fyra månader kvar. Med påtryckningar från omgivningen kände jag att vi behövde berätta det för henne. För båda barnen. Men hur berättar men för en fyraåring att hon ska dö? Jag började med att googla "Hur berättar man för ett barn om döden". Det var svårt nog. Men det ledde ingenstans. Jag fortsatte. "Hur berättar man för sitt barn att hon ska dö". Ännu färre svar. "Hur berättar man för en fyraåring, att hon ska dö".
Hur berättar jag för mitt barn att hon ska dö?
Jag kände mig som den ensammaste mamman på hela jorden. En mamma som stod inför den hittills viktigaste och svåraste uppgiften någonsin. Jag skulle berätta för mitt lilla barn att hon skulle dö, för att hon förtjänade att veta det, utan att skrämma henne eller skapa ångest i hennes lilla, lilla barnahjärta. Och det fanns inte någon som kunde hjälpa mig. Google hade inga svar. Jag kände ingen annan som behövt göra samma sak. Det var fruktansvärt. Det ögonblicket då jag gjorde det, var det absolut värsta i mitt liv och det jagar mig ännu idag.
I efterhand har jag funderat mycket över den här situationen. Hur en omöjlig situation kunde kännas ännu mer omöjlig när inte ens Google kunde ge mig några svar. Jag har pratat med andra som vittnat om hur dom önskat liknande svar om sorg. Hur man pratar med sina barn om sorg. Hur man berättar för barn att någon ska dö, att någon har dött. Google kan mycket. Men det finns något speciellt som saknas..
Och det är gemenskapen i det svåra. Den medmänskliga förståelsen, eller viljan till att förstå. Att kunna vända sig till någon och säga, "hjälp mig". Att inte vara ensam. Det här är en av dom största anledningarna till att jag skapat den här samlingsplatsen för sorg. Kanske har du en fråga, som någon annan kan svara på. Eller åtminstone, så kanske ni är fler med samma fråga. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Vi har Google.
Men nu har vi också SORGCOACHEN, och varandra.
- Kram Sara