Gravidsorg

Det är nog något slags självskadebeteende. Jag tittar på bilder av lyckliga, gravida par. Mannen som beskyddande håller händerna kring kvinnans mage. Mannen som förväntansfullt pussar magen. Och alla dessa jublande gender reveals. Små filmklipp där par avslöjar sina ofödda barns kön

på kreativa sätt.

Jag ville ha en sådan. En gender reveal. Men jag vågade inte ens fråga. Jag hade velat posta fina bilder på min växande mage på sociala medier. Men det fick jag inte. Jag fick överhuvudtaget inte visa någon glädje över min graviditet hemma. Jag var tvungen att gömma magen, för han ville inte se den. För han var inte glad över det kommande barnet och då fick inte jag heller vara det.

Ändå, trots att han gjorde allt han kunde för att få mig att känna mig oälskad och oönskad, så höll han stenhårt i mig med eskalerande övervakning och kontroll. Och våld.

Äcklig. Han kallade mig äcklig och gjorde kräkljud. Och jag sörjer att han fick mig att känna mig så under den mest magiska tiden i livet. Tiden då jag skapade liv. För det är fucking amazing att vi kvinnor skapar nya människor inuti våra egna kroppar.

Jag tog selfies på den växande magen i badrummet i smyg. Smekte magen när han inte såg. Pratade med min ofödda dotter när han inte hörde. Tryckte ner illamåendet och knep ihop läpparna om förvärkarna. Och jag sörjer så att jag inte fick vara sådär sprudlande glad och lycklig som gravida kvinnor är på Instagram. Jag sörjer så att jag istället var så rädd för min ofödda dotters liv att jag sov med en fruktkniv under madrassen.

Jag lever mig in i lyckliga Instagramkvinnornas liv. Hur känns det att vänta barn i en tillvaro där man inte fruktar för sitt liv varje vaken sekund?