top of page
  • Anna

GLITCH

Den andra juni 2021 skriver jag ett farväl i min anteckningsapp på mobilen. Bara för säkerhetsskull. Jag har sedan dess tittat på det flera gånger, men aldrig riktigt vågat mig på att radera det. I min anteckning där jag tar farväl, som endast min sambo sett med ledsna ögon, står det hoppfullt om ett nästa liv, fri från sjukdomar och diagnoser. Det står att jag troligtvis är lycklig nu. Äntligen. Men detta är inget självmordsbrev. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men du förstår, att när man inte längre kan lita på sin hjärna är det svårt att se hur man ska orka överleva ibland. Och även fast detta ibland kan verka nära, outhärdligt ofta, så är det faktiskt inte det. Jag heter Anna, jag är 21 år och är en av tusentals som drabbats av en sjukdom som man skulle kunna likställa med ett helvete. Jag är 21 år, och jag är Schizofren. Precis, jag har schizofreni eller är schizofren. Det sistnämnda är till och med något kontroversiellt, då man tydligen inte ÄR sin sjukdom. Utan har den. Det är dock inte något jag relaterar till. För min hjärna, min komplexa ibland idiotiska hjärna, är ju faktiskt jag. Och jag menar inte att jag är korkad när jag säger att min hjärna är idiotisk. Jag menar bara att den ställer till med problem för mig. Att vara schizofren är en ständig kamp mot verkligheten. Du dras mellan två världar, en som du ABSOLUT INTE ska dras in i, och en som är så pass kravfylld och normativ att du knappt kan existera. Jag väljer dock min värld. En blandning av psykos och anpassade normer. Det är där jag känner mig som hemma. Men försiktig måste jag vara, så inte en värld blir större än den andra. Så inte psykotiska symptom eller kraven blir för höga, för mycket. Min blogg heter ”Glitch”. Som när det glitchar i hjärnan. Glitch på svenska är nog ”laggar”. Alltså, det tar stopp i någon sekund och blixtrar till, typ. Min hjärna är en enda stor glitchfabrik, och det vill jag visa för er. Jag vill visa min värld. Det kommer vara rått, hoppfullt och sorgligt. Det kommer finnas stunder av genuin glädje och styrka. Det här är ”Glitch”. Jag hoppas ni kommer fortsätta kika in här, i min psykos-värld. Jag ska ta och radera anteckningen nu.


Ingen rubrik

Att gråta framför en kamera Har nog aldrig varit min grej Eller det kanske det har, jag minns nog bara inte Ikväll gråter jag Sörjer min död Inte för att jag ÄR död Inte för att jag inte kan ha det br

Mamma

Min mamma har det mjukaste krulliga håret någonsin och mörka ögon. Min mamma är världsmästare på att kramas, hon kramar en med så mycket kärlek och omsorg att det känns som att våra hjärtan smälter ih

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page