Flykt

"You're running, like water" sa jag men insåg först senare att jag visste mest för att jag gör likadant: flyr. Den senaste månaden har varit en nästintill konstant flykt för mig. Mental men också fysisk. Har man ingen tid att tänka eller känna, så tänker man inte och känner inte. Men what we resist, persists. Som jag sa till andra och brukade leva efter själv. Jag slutade känna. För kännandet gör ont när halva ens person är bottenlös sorg och den andra halvan är en uppgiven vilsenhet.

Jag har famlat in i famnar som jag visste aldrig skulle stanna kvar. Jag stannade inte kvar heller. Jag har hållit mig upptagen. Ett tag kändes det som att jag verkligen levde igen. Som att smaka på livet för första gången på evigheter. Men lättnaden blev destruktiv och jag behövde känna den igen och igen. Så jag fortsatte. Först förstod jag inte, och när jag väl förstod var skadan redan skedd. Genomförd. Någon slags vägg dök upp och jag tvingades pausa. Smärtan vällde över mig, sorgen välte omkull mig, och jag är på botten. Allting som någonsin gjort ont, gör ont gånger tusen. Ibland blir kaos, smärta och destruktivitet så välbekant att trygghet och lugn bara känns främmande och obekvämt.

Kommer det någonsin bli bra? frågar jag mig själv. Jag vågar inte fråga någon annan. Livet har gjort ont så länge nu.

Terrängen är svår, och orken tryter skrev jag en gång för flera år sedan. Livet har blivit så igen.