Förväntningar

Julen, detta epicentrum av förväntan.

Förra året lyckades vi perfekt. Sonen gick all in och har pratat om tomten och nissen sedan dess.

Förväntningarna är satta och de är skyhöga.

Och jag vill leva upp till dem. Jag vill få in magi i hans liv. Att hans ögon ska tindra.

Att han ska få glömma verkligheten. Den fula skit verklighet vi lever i. Att försvinna in i en värld av tomtenissar, jultomtar och pyssel.

Och så blir vi sjuka. Först en, sen alla tre. Och vi orkar inte. Orkar inte hålla liv i illusionerna. Orkar inte spela roller, hitta på bus och vara kreativa.

Och det märks att sonen är ett år äldre, han är inte lika lätt att dra med in i fantasi längre.

Jag antar att det är naturligt för åldern men i mitt huvud är det ett bevis på att han fått se den fula verkligheten allt för tidigt. Att han vuxit upp för fort. Att livet tagit hans barndoms magi ifrån honom.

Ultimata misslyckandet kommer när sonen upptäcker att det är mamma och pappa som gör nissebus.

Och helt plötsligt känns det som att hela julen är förstörd. Och då har julafton inte ens varit.

För mina förväntningar tar redan gått i stöpet. Vi har inte lyckas möta hans förväntningar.

Julen är misslyckad.

Redan innan den varit.

I mitt huvud.

Inte logiskt alls. Jag vet.

Men likväl så det känns.

I mamma hjärtat.

För i mitt mamma hjärta måste allt vara perfekt.

För att kompensera.

Förlusten.

Av lillasyster, av allt som inte blev.