top of page
  • alice.skriver

Förlossningen

Det är midnatt och jag ligger vaken på sjukhusrummet. Tills nu har jag stängt av, gått på autopilot, varit målmedveten och känslomässigt avstängd. Men nu går en kyla genom hela min mage. Sorgen och kärleken och allting jag känner att jag behöver göra för att hålla oss båda i säkerhet väller över mig.

Jag har bara 4 timmar kvar med dig i magen. Fyra timmar innan de kommer in och ger mig tabletterna. Innan jag tar död på dig, som jag älskar mer än någonting. Så jag släpper fram känslorna, en sista gång innan. Går runt utan tröja inne på rummet på BB, för att kunna klappa direkt på magen, för att inte ha någonting mer mellan oss än nödvändigt. Jag lyssnar på låten Surrender av Natalie Taylor och Kina. "We let the waters rise we drifted to survive.

I needed you to stay but I let you drift away my love where are you? Whenever you're ready, whenever you're ready.." Jag älskar dig Elise. Det var aldrig ditt fel. Du är så önskad, så älskad, jag har längtat efter dig hela mitt liv. Jag är så ledsen för att jag inte kan göra dig trygg. Jag är så ledsen för att jag måste döda dig för att rädda mig. Jag kommer längta efter dig tills jag dör. Jag älskar dig jag älskar dig jag ÄLSKAR dig, mer än jag visste att man kunde älska.

Jag upprepar dessa meningar om, och om igen. Medan jag vaggar runt och klappar på magen som faktiskt börjat synas ordentligt. Jag vet egentligen inte vid denna tidpunkten att hon är en flicka - jag VET men vet egentligen inte.


Tiden går fort men står stilla. Staden utanför är helt stilla, allting är bara så stilla som en stad annars aldrig verkar vara men rör sig samtidigt i en sån hastighet att jag mår illa. Får medicin mot illamående. Den hjälper inte. Jag var aldrig redo att göra detta. Jag var aldrig redo att förlora dig. Du var inte redo, heller.



Strax innan 04 kommer sjuksköterskan in, jag får 4 tabletter att lägga vid livmodertappen. På något vis blir jag målmedveten igen, stänger av. Vill göra allt så rätt som möjligt med tanken på att det kanske blir mindre jobbigt för min Elise då. Jag får inte äta, bara dricka saft. "Om du rör på dig, promenerar, kommer det igång snabbare". Så jag går, och går. Har noise-cancelling hörlurar på mig. Micrar värmekudden så fort den blir sval. Dricker saft bredvid par som gosar med sina nyförlösta, levande bebisar.

Levande bebisar finns överallt omkring mig, och jag vet inte om min bebis har dött i magen av medicinerna än. Jag bara vet alldeles säkert nu, att någon gång i framtiden vill jag också vara på BB med en partner jag känner mig trygg med och ha en levande bebis, ett levande barn.

Någon gång i framtiden vill jag vara på BB utan att Securitas erbjuder sig låsa avdelningen för att hålla mig och personalen säkra.


De nyblivna föräldrarna måste ha sett i mina ögon, vad som hände mig. Vad som höll på att hända min bebis. För de undvek min blick till varje pris.


Vid 7 får jag svälja den andra dosen. De säger att jag kommer få en blödning. Jag får ingen blödning, men jag får ont i magen.

"Hur försäkrar man sig om att hon är död innan hon föds" frågar jag. "Det kan man aldrig vara säker på" svarar sjuksköterskan då. Hjärtat går av, igen.

Ett brustet hjärta kan gå uti, om och om igen, har jag lärt mig av erfarenhet.


När ett barn ska födas död kan man få hur mycket mediciner som helst visar det sig. Mediciner jag gett till så många patienter jag tagit hand om: Ondansetron, Oxynorm, intravenös morfin. Ingenting hjälper. Jag kräkts av morfinet. Smärtan tilltar mer. Jag svimmar på toalettgolvet och mamma har berättat i efterhand att jag inte kunde ta mig upp på 30 minuter. Jag är så svag. Benen, låren, hela jag ligger på toalettgolvet och skakar. Har inte kunnat äta ordentligt på flera månader, och har bara druckit saft.


Klockan är snart 10. Jag är i aktiv förlossning. De börjar förbereda lustgasen vilket tar 30 minuter.

Jag lyckas ta mig till sängen.

Kräks.

Gråter, andas, är tyst.

Har ingen energi att visa utåt hur ont min kropp gör.

Jag andas mig igenom värkar. De kommer tätare och tätare.


Sen får jag lustgas. Och den tar inte bort smärtan, inte ett dugg. Däremot gör den att jag inte bryr mig om smärtan.

Att andas sex andetag åt gången i masken är allt jag kan tänka på. Mitt huvud snurrar till varje gång och jag blir avslappnad, något som jag inte varit ordentligt sedan december. Vill ha mer lustgas, vill andas in tills jag försvinner helt men är rädd att de ska ta den ifrån mig då.


10.30 går vattnet. Jag skriker "hon kom nu!!" och ber mamma gå ut. Jag bara gråter. Inte för den fysiska smärtan. Men det kom bara fostervatten. Värkarna blir mer intensiva och personalen är nu säkra på att hon snart kommer. Jag bara lyssnar på och litar på min kropp, och till slut kommer krystvärkarna.

Och sen, strax innan 11, föds hon.


Har ni hört någon skrika av förtvivlan och psykisk smärta någon gång?

Det var allt jag kunde göra.

Jag skrek "jag kunde inte skydda henne jag kunde inte skydda henne jag önskar jag hade kunnat skydda henne jag har räddat så många liv men jag kunde inte rädda hennes".

Ingenting hängde ihop längre.


I min journal står det "känslomässiga svårigheter efter partus".


Moderkakan var kvar, jag kände navelsträngen. Sen krystade min kropp ut den helt utan att jag gjorde något.


Jag ville inte titta på henne. Vågade inte. Var rädd att bli för fäst, få otäcka bilder på min näthinna. Ville älska henne som hon var: med benen i kors på ultraljudsbilden och som jag lärt känna henne under tiden hon var inuti mig. Under tiden jag kunde ge henne säkerhet.


De gjorde fotavtryck som jag fick i ett stängt kuvert. "Att minnas" stod det på.


Jag bara grät.

Min mage var så tom.

Livet var så tomt.

Min Elise, var helt säkert död nu.


Min Elise, kommer alltid vara död nu.









Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page