Förlorad naivitet

Ni vet den där härliga naiviteten. Den som gör att man tror gott om alla människor man möter. Den som gör att man tror att om man gör gott så får man gott. Och att om man är snäll och ömsint så kommer man bli bemött på samma vis.

Jag har förlorat den naiviteten. Jag vet att godhet, omtanke och ansträngningar inte alltid lönar sig. Tvärtom finns det människor som ser det som en invit att stampa på dig. Trampa på dig. Trycka ner dig. Manipulera dig att tro att om du bara anstränger dig ännu mer så kommer hen börja se ditt värde och behandla dig bättre.

Men tro mig. Den dagen kommer inte. Du kommer aldrig få den där respekten du längtar efter och hoppas på. Aldrig.

Hur kan en man säga till sin gravida partner att han hatar henne? Att alla hans problem skulle lösa sig om hon dog. Hur kan någon säga om och till den kvinna som bär hans barn?

Jag kommer aldrig förstå. Och jag sörjer allt som skulle blivit men inte blev. Och jag sörjer att jag inte litar på någon enda människa i världen längre. För det gör livet ensamt. Så ensamt.