top of page

Förlorad naivitet

Ni vet den där härliga naiviteten. Den som gör att man tror gott om alla människor man möter. Den som gör att man tror att om man gör gott så får man gott. Och att om man är snäll och ömsint så kommer man bli bemött på samma vis.


Jag har förlorat den naiviteten. Jag vet att godhet, omtanke och ansträngningar inte alltid lönar sig. Tvärtom finns det människor som ser det som en invit att stampa på dig. Trampa på dig. Trycka ner dig. Manipulera dig att tro att om du bara anstränger dig ännu mer så kommer hen börja se ditt värde och behandla dig bättre.


Men tro mig. Den dagen kommer inte. Du kommer aldrig få den där respekten du längtar efter och hoppas på. Aldrig.


Hur kan en man säga till sin gravida partner att han hatar henne? Att alla hans problem skulle lösa sig om hon dog. Hur kan någon säga om och till den kvinna som bär hans barn?


Jag kommer aldrig förstå. Och jag sörjer allt som skulle blivit men inte blev. Och jag sörjer att jag inte litar på någon enda människa i världen längre. För det gör livet ensamt. Så ensamt.

17 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Jag har varit borta härifrån ett tag. Jag har befunnit mig i någon slags handlingsförlamad apati. Inte vetat vad jag känt och inte kunnat sätta ord på det. Men kroppen minns. Och kroppen känner. Som d

Det som jag länge skrikit mig hes om har hänt. Min dotters pappa gick över gränsen och är nu anmäld för våld mot mig. Det innebär att jag har en del hel att stå i just nu. Framförallt i att återigen b

Det är nog något slags självskadebeteende. Jag tittar på bilder av lyckliga, gravida par. Mannen som beskyddande håller händerna kring kvinnans mage. Mannen som förväntansfullt pussar magen. Och alla

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page