Förlåt
Det har varit svårt. Svårare.
Jag trodde inte det kunde bli det, men det blev det. Det blev mörkare. Det blev så avgrundsdjupt.
Idag, är en bättre dag sorgmässigt. Jag klarar av att känna sorgen utan att få panikångest. Idag är en bättre dag. Inte för att jag inte sörjer, inte för att jag inte är ledsen. Jag är ledsen. Det är tungt, och motigt och mörkt. Men inte lika. Jag låter mig själv vara där, men jag låter mig själv komma ur det stundvis också.
Nu när ångesten har blivit någorlunda mer hanterlig och stressen nått nivåer som låter min hjärna fungera mer som den ska, har jag kunnat förstå mina känslor lite bättre. Jag inser att jag har varit och fortfarande är väldigt rädd. Jag är rädd. Det är mitt inre barn också.
Jag är rädd efter allt som var i relationen. Jag var det under väldigt lång tid. Det var jobbigt hemma länge och min kropp är van vid att vara rädd, det går på rutin. Men mest rädd är jag nog för de starka överväldigande känslorna.
Jag vet inte hur många gånger min omgivning har sagt till mig att man inte kan dö av starka känslor. Jag har svarat "men de kan få mig vilja dö". Jag har inte vågat lita på mig själv. Att jag inte ska ta livet av mig om det blir för jobbigt. Stora känslor är inte farliga. De är obehagliga: men de kan inte skada mig. Bara jag kan ta det beslutet.
Jag har kommit till insikt att jag varit hård mot mig själv, igen. Jag har tänkt, så som man gör, att relationen nog inte var så illa. Att jag bara överdriver för att känna att det var okej att genomgå aborten. Att ta det beslutet. Utan att skriva särskilt mycket mer om hur relationen var här, så kan jag beskriva något som hände tre veckor efter aborten. Jag var hos mina föräldrar, vi gick på strandängarna, jag hade en första stund där det kändes lite lättare. Jag berättade för mamma att jag nästan kände aptit för första gången på flera månader. Att jag kände lite hopp, en gnutta bara. Men när det kommer till hopp behövs ju inte alltid så mycket. Ungefär en kvart efter denna händelse berättade mamma att Han kontaktat henne. Vi har en pakt, eftersom jag blockerat honom överallt, så ska min familj och mina vänner berätta om Han kontaktar någon av dem. Mamma berättade motvilligt, visade sms:et. Jag kräktes. Föll ihop i deras säng. Jag skakade och grät. Ångesten rusade igenom hela kroppen, och jag kunde känna hur kroppen gick sönder. Det var efter detta febern (som jag haft i två år och precis blivit frisk ifrån) kom tillbaka och min sköldkörtel började strula. Vid det här laget hade jag bara varit fysiskt ifrån honom i 4 veckor. Mentalt så hade han för första gången låtit mig vara några dagar i rad utan att försöka kontakta oss, eller trakassera mig. Jag hade börjat våga hoppas på att bli lämnad ifred. Att få utrymme att läka. Ett sms kunde påverka mig så mycket. Det får mig inse vad som hade hänt med mig om jag hade stannat. Det får mig inse vad som hade hänt med mig om jag inte hade stannat men valt att behålla Elise och tvingats ha honom kvar i mitt liv. Det är en aspekt jag inte gett så mycket eftertanke. Det har bara varit Elise, hur hon hade fått det, hur hennes liv blivit. Jag inser nu, att en del av mig tog inte beslutet bara för henne. En del av mig var klok nog att inse, att jag behövde ta det beslutet för mig också. Och det känns genast mer skamfullt och fult, men jag försöker att inte se det så.
Min psykolog frågade om jag någon gång ångrar beslutet. Ja, men bara när jag är självisk och tänker på mig själv blev svaret. Jag ångrar beslutet för att jag ville ha henne i mitt liv, men för hennes skull kan jag inte ångra det.
Jag tog till mig modet att rädda min dotter ur att födas in i trauma, psykiskt våld och eventuella övergrepp. Jag tog till mig modet att rädda mig själv ur trauma, psykologiskt våld och sexuella övergrepp. Jag har skrivit så mycket om hur jag inte kunde skydda Elise. Jag känner fortfarande att det var så. Men jag behöver också bekräfta mig själv i att jag heller inte kunde skydda mig själv och det varade så länge. Detta var det enda sättet. Aborten handlade aldrig om huruvida Elise var önskad, hon var allt jag någonsin önskat fastän jag förstod det först när hon redan låg där i min mage och växte. Aborten handlade aldrig om huruvida Elise vad älskad: hon var älskad bortom alla gränser. Hon är fortfarande så älskad. Jag har alltid varit en älskande person, och jag trodde jag känt kärlek innan jag kände kärleken till henne. Kärleken jag känner till henne är av en annan dimension. Men det kanske inte bara handlade om Elise? Jag minns sista kvällen med henne i magen. Mamma hade hängt med mig hem för att finnas nära. Vi satt på deras balkong och åt vitlöksbröd. Vi pratade igenom beslutet för hundrade gången den veckan. Hur mycket jag än grät och föll ihop när vi pratade om det, så var jag ändå säker på beslutet. Jag var 100% säker. Inte bara för hennes skull: jag var säker för min skull också. De enda gångerna jag ångrar beslutet så ångrar jag det av själviska anledningar. Aldrig för hennes skull. Hon hade fått det väldigt jobbigt. Jag ångrar aborten för att jag hade kunnat offra mitt eget lidande för att ha henne hos mig, med mig, i livet. Men hennes lidande kunde jag inte och kan jag inte offra. När jag tänker på det, känns det lättare att leva med beslutet.
Beslutet var för oss båda. Jag behövde få rädda mig själv också. Jag räddade mig själv. Hon fick dö och det var det enda sättet jag kunde skydda henne på. Jag behöver lägga skulden där den hör hemma, på någon annans axlar. Jag förlåter mig själv. Eller ja, jag försöker. Och det är mer än vad jag orkat på länge.