För Elise
Jag heter Alice och jag har fått den stora äran att skriva för sorgcoachen.
Ibland skriver jag om hur jag fick föda fram min döda dotter. Min Elise. Hur sorgen och längtan efter henne härjar som bränder inuti. Hur jag inte kunde skydda henne fastän det var allting som spelade roll.
Jag skriver om förlusten av mig själv efter att ha levt med en person som tog bit för bit av mig tills nästintill ingenting fanns kvar.
Jag skriver om oändlig kärlek men också om oändlig sorg, och en oändlig längtan. Allt för henne.
Jag skriver om rädsla, mardrömmar och stress. Om hur ångesten pulserar i kroppen varje gång han försöker kontakta mig. Om hur jag försvann så att han kunde livnära sig på bitarna han tog. Hur han ägde mig oavsett om han gjorde det med flit eller inte. Hur mina tidigare trauman påverkat mig.
Ibland skriver jag om åren som bara handlade om att överleva. Jag skriver om livet. Om att leva. Om hur jag hälsar på Elise när himlen är rosa, det haglar iskulor eller när åskan dundrar. Jag känner henne i vinden och regnet och solnedgångarna. Hur jag går långsamt och ler i ovädret medan andra söker skydd.
Om hur jag tänder ljus och pratar med henne. Sveper in mig i hennes solskensfilt. Om hur det var att hålla om henne för första gången men inne på ett bårhus. Att föda henne på BB där levande spädbarn grät i rummen mittemot.
Jag skriver om hur jag försöker omvandla kärleken jag känner till henne, till kärlek till mig själv. Hur vördnaden jag kände för min kropp när hon låg i magen och behovet att ta hand om henne istället får omvandlas till tacksamhet till min starka kropp och en ny längtan: att ta hand om mig själv.
Jag är fri från Honom nu,
Men min dotter är död.
En del av mig dog med henne.
// Alice