top of page

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles för tidigt. Jag visste inte, och insåg när jag läste att jag hade valt en vit tröja idag fastän jag inte brukar bära just vitt. Något skaver. FÅR jag bära vitt idag? För andras skull absolut, men räknas min sorg och min förlust också idag? Elise dog inte av varken plötslig spädbarnsdöd eller någon komplikation. Hon dog av en väldigt sen medicinsk abort. 17 veckor var hon när jag förlöste henne. Bara senaste veckan innan hade jag börjat känna små sparkar, fladder och rörelser i magen. Men hon dog inte sådär som barn slitits ifrån dem jag följer på instagram.

Hon hade inte behövt dö.


Hon hade inte behövt dö och det är nog vad som kommit emellan mig och sorgen på sistone. Smärtan finns kvar, sorgeklumpen också. Men inte säkerheten i om jag får lov också, att sörja. För självklart förstår jag att det är skillnad. Åt alla håll och kanter är det skillnad och annorlunda och man ska inte jämföra. Men jag gör det ändå, påminner mig själv om det jag redan är plågsamt medveten om: Elise hade inte dött om jag inte tagit beslutet. Ett välgrundat beslut som räddade mitt liv. Ett välgrundat beslut som räddade henne från en barndom av trauma, en barndom av förmodade övergrepp.

Ett välgrundat beslut, som ändå var mitt beslut. Jag undrar om det hade varit enklare om hon slitits ifrån mig av någonting jag inte kunde kontrollera, men inser att det aldrig hade varit enklare att förlora henne hur det än gått till. Så får jag lov, att sörja? "Det är klart" säger min inre röst. Men själen tvivlar. Hjärnan klandrar.

För allting blev halvt: hon, halvfärdig. Jag: en halv mamma. En halv människa med ett halvt liv med en tom lägenhet, där hon borde levt med mig. I förlängningen dog Elise av psykisk misshandel. Mot mig. Men i verkligheten var det jag som inducerade hennes alldeles för tidiga förlossning. Det var jag som födde henne. Skrek av tortyren av förlusten. Höll om henne, bäddade ner henne i världens minsta kista på bårhuset. Sörjde så jag trodde det skulle vara min död. Låg livlös över hennes lilla ruta. Grät, grät grät. Det var jag. Så oavsett hur djupt jag vet att jag älskar henne kan jag ändå inte älska mig själv tillräckligt för att ge mig tillåtelsen, att sörja henne längre. Jag bär bara skulden. Fastän den kanske aldrig var min att bära. Så jag stänger av. För skulden är alldeles för tung just nu.

36 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Invärtes kram

Jag lär mig att ta hand om mig själv och ge mig själv det jag behöver. Efter traumat som var min förra relation, och traumat med att behöva avbryta en långt gången graviditet med ett barn som jag älsk

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page