top of page
  • alice.skriver

Evigheten

Du och jag mot världen, Elise brukade jag viska medan jag klappade över magen. Sen dog du, och så var det bara jag mot världen. Allting blev svart.

För 12 veckor sedan tog evigheten dig. 12 veckor har passerat av det svåraste jag någonsin behövt navigera: Vetskapen om att jag inte kunde hålla dig trygg. Förlusten av dig, och evigheten i döden. Igår Elise, kände jag mig levande en stund. Jag var Jag. För första gången sedan för 2 år sedan jag blev sjuk. Mitt nya friska jag, men också jaget som har förlorat dig. Mitt jag i en ny version, som förlorat dig men kunde känna sig levande en stund ändå. Det märkligaste av allt detta är att det går. Det går leva utan dig. Att ens skriva det gör att det snörper åt kring halsen, men det är sant även om jag aldrig trodde att det kunde vara så. Jag vill inte ens att det ska vara så!

Faktum är att jag väldigt ofta inte ens vill leva när du inte finns. Men jag kan, och det går.

Och på något vis måste jag, för jag lovade dig precis innan du dog. Att leva för dig som aldrig fick. Det är långtifrån lätt, men det blir enklare när jag känner att jag ju alltid har dig med mig. Mest i hjärtat, men ibland i små tecken. Dagen efter att du dog kräktes jag av sorg och då landade en fjäril precis bredvid mig och stannade alldeles intill. Jag tänkte då och jag tänker nu att det var du, och en liten stund kände jag mig inte lika ensam. 3 månader, 84 dagar har gått sedan det var du och jag mot världen. Jag är inte längre ensam mot världen. Efter ett tag vågade jag glipa lite, och med tiden har jag långsamt vågat öppna upp för några få. Men jag är ensammast i världen när saknaden spiller över och jag drunknar i hur mycket du fattas mig. Jag hade dig, men jag har dig inte längre. Jag önskar jag kunde vara där intill, bredvid, alldeles nu. Jag får leva med dig i hjärtat så länge. För du lever i evigheten och jag är inte där än.



Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page