top of page

ETT NYTT ÅR UTAN DIG I DET

Ännu ett nytt år närmar sig. Ett nytt år utan dig i det.


Ibland kan jag inte sluta tänka på alla dom saker som jag saknar mest med dig. Din röst är ofta bland det första jag tänker på. Du hade en sådan liten, liten röst. Så liten men ändå så stark och betydelsefull. Jag är glad att jag har videoinspelningar där jag kan lyssna på din röst om och om igen. Även om det ibland inte hjälper ett dugg, eftersom jag vet att det som du har sagt, redan har blivit sagt. Du kommer aldrig mer att säga ett enda ord till. Jag saknar det som aldrig blir sagt.


Din små mjuka händer, och dina små tår. Jag minns att din hand var så mjuk och len, att den knappt kändes när jag höll den i min hand. Dina tår brukade jag rulla mellan mina fingrar som små, minimala prinskorvar. Du tyckte om det. Jag också. Jag minns exakt hur du kändes. Men det väger inte upp saknaden efter att få känna dig. Att få sova bredvid dig och hålla din hand hela natten. Att känna din mjuka klapp på min kind. Att massera dina tår och lägga varenda millimeter på minnet. Jag saknar handen som aldrig mer vilar tryggt i min hand.


Ditt skratt. Sättet som du skrattade på är som en varm sommardag i mitt hjärta. Du lutade huvudet bakåt och vilade hakan i händerna medan skrattet bubblade från magen. Jag minns hur hela mitt inre väsen skrattade med dig. Aldrig har jag skrattat så före eller efter min tid med dig. Även om minnet är starkt så ser jag framför mig en hel livstid, med avsaknaden av det. Med avsaknaden av ditt bubblande, smittande skratt. Jag saknar dina skämt. Jag saknar att du skrattar åt mina. Även om ditt skratt ekar inom alla mina kroppsliga väggar, så saknar jag stunden då ditt skratt var allt som var verkligt.


Men det som jag saknar allra mest med dig, är hur du fick mig att känna mig. Den jag var när jag var med dig. Sättet som du fick mig att älska dig så villkorslöst och starkt, och sättet som du fick mig att känna mig älskad av dig. Kärleken som bara är din och min. Den bor alltid i mitt hjärta, ändå saknar jag att kunna ge den och ta emot den. Jag sprängs av att hålla den inlåst inombords.


Åren kan gå. Nu kommer ett nytt. Ett nytt år utan dig i det. Men det spelar ingen roll hur många år som går. Saknaden efter dig består. Den till och med växer. Så som min kärlek också gör. För varje sekund som jag lever utan dig, så växer min saknad och min kärlek till dig. Och så kommer det att vara i resten av alla mina år.


I resten av mitt liv,

utan dig, i det.




8 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Är det rimligt?

Det har varit en tung höst. Att Juni har blivit sämre är ju egentligen inget att diskutera. Och inget som människor behöver berätta. För jag kan både se och förstå själv vad som händer. Jag tänker på

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page