top of page

EN SCEN UR GÅSMAMMAN.

Jag lyssnar på mordpoddar och ser på serier om seriemördare. Nästan ohälsosamt ofta. Kanske för att det hjälper något. Att fylla huvudet med True Crime ger mig en känsla av tillflykt. En känsla av att det finns andra som har det skit i den här världen. Kanske är det rent av ur en egoistisk synpunkt som jag tittar? För att jag ska slippa känna mig ensam. Jämför jag mitt eget helvete med det helvete som anhöriga till mordoffer går igenom? Förmodligen inte. Men jag känner att jag ändå lite mer hör hemma där, än hos "vanligt" folk. Bland "vanligt" folk är jag mamman som förlorade sitt barn i cancer. Mamman som skriver fina texter om saknaden. Smärtan. Döden. Om det omänskliga. Hon som inte är sig lik längre. Arma arma krake.


Min psykolog säger att jag måste prioritera mina aktiviteter, eftersom jag lider av utmattning. Jag måste göra en lista på vad jag orkar göra under en dag. Och jag måste finna stunder av fullkomlig tystnad. Att ständigt lyssna på något eller se på något på TV skapar en mental trötthet. Så jag lägger bort telefonen. Stänger av TVn. Blundar. Ser Annies ögon natten den 9 november då hon kvävdes till döds. Tänker att det måste vara sådär det ser ut när någon blir mördad av kvävning i plastpåse. Jag öppnar ögonen igen hastigt medan tårarna redan har hunnit tvinga sig fram under ögonlocken. Jag tar upp telefonen. Startar Acast. Trycker play på avsnittet om Charlies Manson i Vad blir det för Mord. Andas ut. Blundar igen.


Att finna en stund av total tystnad får jag göra vid ett annat tillfälle. När min dotters död inte känns som en scen ur gåsmamman.
11 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page