top of page

En ny skam

En ny form av skam har infunnit sig. En sorgeskam. För jag känner ingenting. Jag tänder ljus hemma, men känner ingenting. Jag sveper in mig i Elise filt, känner ingenting. Kollar ultraljudsbilderna: inget. Jag åker till minneslunden, håller handen över hennes lilla ruta. Där jag brukade känna handen pulsera ner mot det blöta gräset, där tårarna brukade falla naturligt och himlen brukade vara vacker känner jag ingenting. Det har varit såhär ett tag nu. Det får mig känna mig otillräcklig i min sorg, otillräcklig för henne. Samtidigt är jag medveten om att all kärlek och sorg finns kvar inkapslad inom mig, problemet är just det: att den är inkapslad. Jag kan inte nå den. Och samtidigt som det är en lättnad att kunna tänka på annat, känner jag en viss form av desperation efter att nå fram: nå in, igen. Jag grät hos psykologen idag. För det enda jag kan gråta över när det kommer till Elise är hur traumatiserande det var att föda fram henne. Att inte veta om hon levde de första minuterna, att inte veta om hon hörde mig skrika "jag kunde inte skydda henne" om och om igen med en desperat röst, jag vet inte om de enda ljuden hon hörde i livet var när hennes mamma gick sönder, om hon hörde mig säga "jag klarar inte av att se henne". Ibland stänger hjärnan av. Men jag känner skam för att den gör det. För jag saknar att älska henne så det gör ont. Jag saknar tortyren, för i den finns hon. Och hon är allt. Sorgen är inte slut, bara inkapslad och jag når inte fram. Det enda jag kan göra är att fortsätta dyka upp säger min psykolog, fortsätta gå till minneslunden, tända ljus, titta på ultraljudsbilderna, omfamna mig med hennes filt. För vi båda vet, att det inte handlar om att jag sörjt färdigt, att det är över. Men min hjärna skyddar mig just nu. Jag kan inte stressa fram något. Jag kan bara fortsätta dyka upp. Jag skäms, för att det enda sättet jag kan minnas min dotter just nu är traumat av hennes förlossning: Smärtan, värkarna, tabletterna, promenaderna i korridorerna, spädbarnsskriken från andra rum, skräcken, sorgen, otryggheten, rädslan för att han skulle dyka upp, att ligga avsvimmad på golvet, kräkningarna, värkarna, vattenavgången, lustgasen, värkarna värkarna värkarna, andningen och sedan Elise, och navelsträngen som var kvar och moderkakan som kom ut och mest av att skriken. "Jag kunde inte skydda henne". Om och om igen, det ena skriket mer desperat efter det andra. De ekar i mig, och ibland undrar jag om de ekar i barnmorskan som var med mig. Hulk, gråt, skrik. Lustgas tills jag var borta. Och sedan tomheten. Tomheten som aldrig riktigt lämnade. Tomheten som äter upp mig.

50 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page