En gran
Jag fattar att det inte är granen i sig.
Men jag kan inte sluta gråta.
Idag valde jag gran, länge och väl. Jag är perfektionist när det kommer till granar.
Jag valde en. Vi nätade och betalade. När vi kom ut var den borta. Någon annan tog vår.
De hade köpt en kungsgran. Vi en rödgran. De tog fel. Säkert surt för dem men en katastrof för mig.
Var tvungen att välja en annan. För vi hade ju redan betalat och femåringen var med.
Som inte alls förstår varför mamma gråter över en gran.
Som inte förstår att där försvann den sista lilla droppen energi. Den där lilla lilla mängden som finns. Som inte räcker till när hon måste välja en till gran.
Det är så svårt att acceptera den nya person jag är. Acceptera att jag måste lära mig leva med mitt trauma. Lära mig leva med att energin är låg. Att den inte räcker till allt jag skulle önska.
Jag orkar inte julpynta. Jag orkar inte städa och fixa. Försöker men det blir aldrig klart.
Det är som att gå i lera. Ett steg fram, tre tillbaka.
Bensinen är slut i mamma. Tanken har dessutom krympt. Så oavsett om jag tankar fullt räcker den inte lika långt som förr.
Och därför gråter mamma över en förlorad gran.