top of page

En gnutta hopp

Det går fort mellan varven. Jag försöker vara tacksam för att mitt känsloläge åtminstone pendlar nu. Förut var det ett kompakt mörker, nu får jag andrum ibland. Igår grät jag nästan hela dagen. Det var en tuff dag. När jag ringde för att höra om urnsättningen var gjort fick jag reda på att Elise inte var kremerad än fastän det gått över 5 veckor. Tanken på att hon ligger ensam i en kista i en kyl på bårhuset gav mig en sån jobbig känsla. Jag vill inte att hon ska vara ensam. Jag vill att hon ska få själslig frid. Jag vill att hon ska behandlas med respekt och vördnad. Jag ringde bårhuset för att höra hur planen ser ut. För att kanske kunna åtminstone får se hennes kista en sista gång, ta ett sista farväl? Bårhuset berättade att kremeringen har ägt rum redan, att de skickat iväg askan. Alltså visste ingen var hennes aska var. Först sa de att den var skickad till fel kyrkogård, sen sa de att de inte visste? HUR kan man ens berätta något sådant? Är det då inte bättre att maskera, säga att man behöver ringa ett par samtal för att kolla hur det går och sen höra av sig igen? Man berättar väl inte för någon att askan efter deras barn försvunnit? Sen bad de mig "ta det lugnt" och "andas" och sa att de skulle höra av sig. Hur skulle jag kunna ta det lugnt? I två timmar väntade jag på ett samtal, och när de väl ringde var allt i sin ordning. De bad om ursäkt. Sa att askan väntade på att bli upphämtad och sedan nedgrävd. Ärligt talat känner jag inte att jag litar på dem, men jag försöker. Jag var hos psykologen igår. Jag har mängder av nytt bagage som jag helst inte vill prata om, men som behöver släppas ut, sorteras och bearbetas. Det gör ont, att läka. Det gör ont att ta sig igenom detta. Men jag börjar se resultat. Som jag skrev tidigare, så pendlar mitt mående mer nu. Det innebär att jag får pauser från det kompakta mörkret, den cirkulerande ångesten och de konstanta tårarna. Jag får pauser där jag är mer än okej. Sedan jag var barn, ungefär i 8-årsåldern, med andra ord sedan jag blev utsatt för sexuella övergrepp första gången, har jag haft svårt för att acceptera och tycka om min kropp. Elise ändrade på det. När hon fanns i mig, växte av mig, var det som att kärleken jag kände till henne spillde över på mig också. Jag började försiktigt älska min kropp. Den gav mig ju henne. Genom att ta hand om den, kunde jag ta hand om henne. ge henne bra förutsättningar. Ge henne kärlek. De senaste fem veckorna, dvs tiden efter aborten har jag haft svårt att känna någon typ av kärlek eller omsorg till min kropp eller själ. Jag har varit väldigt hård mot mig själv, är fortfarande väldigt hård mot mig själv. Men trots detta har jag konsekvent visat min kropp trots alla jobbiga känslor gentemot den, att jag ger den det den behöver. I form av mat, vila, motion, utrymme att bryta ihop, känna sorg, ledsenhet. Jag ger den tillåtelse att ha människor i sin omgivning som bryr sig.

Jag har inte känt att jag har förtjänat allt detta, men jag har gjort det ändå. Och nu är det som att den förstått. Att den förtjänar allt som är bra. Det är som att hela mitt jag vibrerar på en högre nivå nu, och det drar till sig bättre saker. "Your vibe attracts your tribe" har man ju hört, men jag har aldrig tidigare upplevt hur sant det är. Jag låter mig själv läka. Jag är glad, i stunder. Ledsen också. Men framförallt, så har jag stunder nu då jag faktiskt är glad. Jag har liv i ögonen igen. Ibland. Det är som att den tunga dörren som stängt inne mig i sorgen och smärtan ibland kan öppnas på glänt, så att åtminstone lite ny, syrerik luft kan strömma in ibland. Lite dagsljus. Dörren är inte helt öppen men heller inte helt stängd längre. Det finns en gnutta av hopp. Och ibland behövs inte mycket mer än så.





19 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page