top of page
  • sorgcoachen

EN DIKT OM DÖD & STILLHET


Den här dikten skrev jag några månader efter att båda mina föräldrar dött av sjukdom, med ett års mellanrum. Jag var knappt 30 år gammal och överväldigades av en sorg som jag hade svårt att placera. Jag var vuxen, men hade inte bildat någon egen familj. Mina föräldrar var inte unga, men de hade kämpat mycket i sina liv och jag sörjde att de inte fick uppleva livets höst. Jag skrev den här dikten för att försöka få ordning på vad jag kände. Kanske kan den hjälpa någon annan att navigera bland sina känslor.




Tiden är vidunderligt rak

och aldrig går den att vrida bak

Hur jag mig än vänder

kan jag aldrig se allt vad som händer

Nu känns det som att tio år har gått

men inga svar har jag fått


Någon dog på en lördagsnatt

och jag tycker att tiden har spelat mig ett spratt

för hur kunde jag bli tio år äldre efteråt

när jag släppte fram min gråt

men innan du dog var jag fångad i stunden

av rädsla för avgrunden


Allt jag hade kunnat säga och vara för er

det som jag först nu ser

Det kommer ni aldrig att få

för tiden skiljer på nu och då

den kan sträckas ut i känsla och intensitet

men övervinner oss alltid med sin obarmhärtighet


Någon dog ensam och rädd

kanske utan att någonsin egentligen ha blivit sedd

Den vrede som eldats upp inom mig

när jag såg hur de missförstod dig

den har falnat ner till brännande glöd

och jag kan inte komma över din död


Jag är fortfarande arg men utan mening och svar

chocken dröjer sig kvar

Världen har skakat och jag har rämnat i grunden

så jag ser mig omkring och återigen är jag fångad i stunden

Jag kommer ingen vart så här

men jag kan inte stanna där


Tiden verkar ha släppt taget lite grann

efter att dimmorna skingrades och försvann

Nu när det inte längre är brått

så ser jag vad jag borde ha förstått

Stressen som rivit och slitit mig itu

var ett försvar mot ett outhärdligt nu


Ännu vet jag varken ut eller in

var ska jag hitta platsen min

Är det jag eller tiden som står still

jag klamrar mig fast men är helt rådvill

Broar bränns och murar faller

mitt i allt känner jag mig fastnålad, bakom galler


Skyddslös står jag kvar i det förflutna

alla mina försvar är uppbrutna

Jag försöker komma ikapp med tiden

men timman känns sent liden

Hur ska jag få er att förstå

hur ont det gör att bygga ett avstånd mellan nu och då

Att ensam stå kvar i en verklighet

att aldrig nå tillbaks till de som förlorats i intighet

Jag är inte den jag var

så lite av det gamla har jag kvar

Vem ska se mig nu

när ögon har slocknat och blickar har rivits itu


De ramar som gett mig mitt perspektiv

de tog ni med er när ni lämnade mitt liv

Så snabbt växte jag ur den roll jag haft förut

när vår saga abrupt tog slut

I minnet ser jag dem vi var

och lönlöst försöker jag hålla er kvar


Så utmattande stor är världen

jag kan inte roa mig och ser ingen mening med flärden

Hur lätt är det inte att falla ner

och aldrig igen bli sedd något mer

Ni lever livets fest som om ni är osårbara

jag vet inte om jag orkar närvara


Jag drar mig undan och försöker att inte störa

det här kan ni aldrig vilja höra

Hur ska jag kunna hitta tillbaka igen

komma nära och vara en vän

när jag ryggar tillbaka av minsta ljud

nerverna ligger utanpå min hud


Ändå går jag framåt varje dag

jagad av minnen och obehag

Tiden kommer att föra mig bort

och jag försöker att spela mina kort

Göra det bästa av situationen

ta ett djupt andetag och lita på intuitionen


Jag är ute på ny mark och vandrar

som en forsande flod som meandrar

Nu tar jag mig fram där det går

i väntan på att tiden ska läka sår

Någon gång kommer jag att känna mig trygg igen

när tiden har lugnat ner sig, i stillnaden.


- Anonym

Comentarios

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page