EN DIKT OM DÖD & STILLHET
Den här dikten skrev jag några månader efter att båda mina föräldrar dött av sjukdom, med ett års mellanrum. Jag var knappt 30 år gammal och överväldigades av en sorg som jag hade svårt att placera. Jag var vuxen, men hade inte bildat någon egen familj. Mina föräldrar var inte unga, men de hade kämpat mycket i sina liv och jag sörjde att de inte fick uppleva livets höst. Jag skrev den här dikten för att försöka få ordning på vad jag kände. Kanske kan den hjälpa någon annan att navigera bland sina känslor.
Tiden är vidunderligt rak
och aldrig går den att vrida bak
Hur jag mig än vänder
kan jag aldrig se allt vad som händer
Nu känns det som att tio år har gått
men inga svar har jag fått
Någon dog på en lördagsnatt
och jag tycker att tiden har spelat mig ett spratt
för hur kunde jag bli tio år äldre efteråt
när jag släppte fram min gråt
men innan du dog var jag fångad i stunden
av rädsla för avgrunden
Allt jag hade kunnat säga och vara för er
det som jag först nu ser
Det kommer ni aldrig att få
för tiden skiljer på nu och då
den kan sträckas ut i känsla och intensitet
men övervinner oss alltid med sin obarmhärtighet
Någon dog ensam och rädd
kanske utan att någonsin egentligen ha blivit sedd
Den vrede som eldats upp inom mig
när jag såg hur de missförstod dig
den har falnat ner till brännande glöd
och jag kan inte komma över din död
Jag är fortfarande arg men utan mening och svar
chocken dröjer sig kvar
Världen har skakat och jag har rämnat i grunden
så jag ser mig omkring och återigen är jag fångad i stunden
Jag kommer ingen vart så här
men jag kan inte stanna där
Tiden verkar ha släppt taget lite grann
efter att dimmorna skingrades och försvann
Nu när det inte längre är brått
så ser jag vad jag borde ha förstått
Stressen som rivit och slitit mig itu
var ett försvar mot ett outhärdligt nu
Ännu vet jag varken ut eller in
var ska jag hitta platsen min
Är det jag eller tiden som står still
jag klamrar mig fast men är helt rådvill
Broar bränns och murar faller
mitt i allt känner jag mig fastnålad, bakom galler
Skyddslös står jag kvar i det förflutna
alla mina försvar är uppbrutna
Jag försöker komma ikapp med tiden
men timman känns sent liden
Hur ska jag få er att förstå
hur ont det gör att bygga ett avstånd mellan nu och då
Att ensam stå kvar i en verklighet
att aldrig nå tillbaks till de som förlorats i intighet
Jag är inte den jag var
så lite av det gamla har jag kvar
Vem ska se mig nu
när ögon har slocknat och blickar har rivits itu
De ramar som gett mig mitt perspektiv
de tog ni med er när ni lämnade mitt liv
Så snabbt växte jag ur den roll jag haft förut
när vår saga abrupt tog slut
I minnet ser jag dem vi var
och lönlöst försöker jag hålla er kvar
Så utmattande stor är världen
jag kan inte roa mig och ser ingen mening med flärden
Hur lätt är det inte att falla ner
och aldrig igen bli sedd något mer
Ni lever livets fest som om ni är osårbara
jag vet inte om jag orkar närvara
Jag drar mig undan och försöker att inte störa
det här kan ni aldrig vilja höra
Hur ska jag kunna hitta tillbaka igen
komma nära och vara en vän
när jag ryggar tillbaka av minsta ljud
nerverna ligger utanpå min hud
Ändå går jag framåt varje dag
jagad av minnen och obehag
Tiden kommer att föra mig bort
och jag försöker att spela mina kort
Göra det bästa av situationen
ta ett djupt andetag och lita på intuitionen
Jag är ute på ny mark och vandrar
som en forsande flod som meandrar
Nu tar jag mig fram där det går
i väntan på att tiden ska läka sår
Någon gång kommer jag att känna mig trygg igen
när tiden har lugnat ner sig, i stillnaden.
- Anonym