top of page

En ängel på min axel

Jag var på konsert igår, har väntat 3 år. Livet har gått igenom många säsonger sedan jag bokade de där biljetterna. Jag har fått kämpa för att klara sista tentan, tagit specialistsjuksköterskeexamen. Avslutat 3 relationer. Blivit frisk från anorexi. Pendlat mellan hopp, förtvivlan, och hopp igen. Jag har fått en ovanlig sjukdom. Jag har kämpat för att få vård. Sett nära kämpa med svår smärta. Fått ett syskonbarn till. Har jobbat och älskat det: varit med och räddat många liv. Sett döden tränga sig på, lyckats mota bort den. Jag har sett döden komma för att stanna. Sett så många avsked. Så mycket kärlek. Det skaver i mig att jag varit med och räddat så många liv: trafikolyckor, överfall, skottskador, allvarliga blödningar, hjärtstopp, kvinnor med allvarliga blödningar efter förlossningar, ja allt möjligt. Men jag kunde inte skydda eller hjälpa mitt eget barn. Maktlösheten, skammen, skulden, den äter upp mig. Hon var frisk. Hon skulle, med största sannolikhet, inte dött om det inte vore för att jag tog ett beslut. Ett beslut jag ångrar varje dag, men som jag också varje dag landar i att det var det enda rätta. Hur kan det vara rätt? Hur kan det vara rätt att mitt barn aldrig fick växa klart? Att hon inte fick leva? Jag relaterar ibland till personer i sociala medier som skriver om förlusten vid missfall. En hel framtid som försvinner. Först en cellklump man varit livrädd att mista. En hel värld som ändras: man ska bli någons förälder, få älska, ta hand om och dela livet med denna person man inte lärt känna än. Jag minns lättnaden när jag fick reda på att hon var 1 cm, stor som ett plommon, när hon vägde över 100 gram, större än en citron, mätte 18 cm, vägde ca 200 g, när hon började kunna uppfatta ljud, första "kittlet" i magen. Första ultraljudet. Hon låg i kors med benen precis som jag alltid gör. Precis likadant som jag gjorde på ultraljudsbritsen. Handen låg så ofta, omedvetet, på magen, som en skyddande barriär. Vi bondade på olika nivåer under så lång tid. Jag minns när jag köpte ett anteckningsblock där jag skrev första brevet till henne. Som hon skulle få läsa när hon blev större, för att förstå hur mycket jag älskat henne från start. Första filten, första pyjamasen. Jag var till och med tacksam för kräkningarna som stannade ända in i v. 17, för det gjorde mig trygg i att hon fanns kvar. Jag åt rätt mat, rätt vitaminer, extra järn, pratade med henne varje dag. Jag såg framför mig hur livet skulle förändras och var rädd, jag såg framför mig hur livet skulle förändras och var tacksam. Det kändes som jag hade levt hela mitt liv bara för att vara med om detta, vara med om henne. Som om jag föddes för att hon skulle kunna födas, som om enda anledningen till min existens var hennes. Som om, jag fick leva för att hon skulle få leva, för att jag skulle skydda henne. Det sistnämnda kunde jag inte göra. Vid missfall är man oftast två om sorgen, och någonting, en utomstående kraft, tog deras älskade ifrån dem. Jag tog det här beslutet. Det kommer alltid vara så. Det var inte ett beslut jag ville ta, det var inte ett enkelt beslut. Men av många olika anledningar, var det mitt enda val. Jag har också förlorat allt det där. Allt det där, som hela min själ längtade efter så mycket att det nästan gjorde ont. Men jag känner inte att jag har rätten att sörja. Känner inte rätten att längta. Som om, OM, jag bara var en tillräcklig person, så hade jag kunnat lösa det på annat sätt. I många olika och väldigt långa, omfattande konversationer, med både familj, vänner, läkare, barnmorskor, psykiatrisjuksköterskor, kurator på KK samt en präst så har slutsatsen alltid varit ”du gjorde det enda rätta” och "han hade aldrig lämnat er i fred". Elise. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag LOVAR det. Det räckte inte till. JAG, räckte inte till. Det sörjer jag varje dag.

Men jag har dig: en ängel på min axel

och jag tror

att allt det bästa

inte hänt än (texter från "Din tid kommer" och "Du är snart där" av Håkan Hellström)



35 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page