top of page

Elise

Jag tittar upp och känner mig uppfylld. Himlen är du nu. På något vis är den nästan alltid vacker. En blick uppåt, eller utåt, och jag känner dig igen.


Du fattas mig. Det är ett hål jag aldrig kommer kunna fylla ut, och även om jag kunde skulle jag inte vilja.


Du är himlen, jorden och rymden. Du är regnet, havet, åskan och stormarna. Du är solen som värmer min kind.

Jag är månen och du är solen. Du är ljuset och jag är bara en reflektion av det: din frånvaro gör det svårt att navigera för det är ett mörker utan dess like.


Du fattas. Det är en hålighet utan botten.

Men jag skulle aldrig vilja byta ut det, dig.


Jag fick ha dig en stund och det är allt.

Jag har levt med dig som död längre än vad du någonsin levde. Det är en smärta i form av ett svart hål. Allting tappar sin form och kollapsar när det närmar sig den tomheten.


Jag tittar upp mot himlen, och den är vacker: för den är du.

Jag blundar och känner vinden, och känner ett lugn: för vinden är du.




57 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page