Elise

Jag tittar upp och känner mig uppfylld. Himlen är du nu. På något vis är den nästan alltid vacker. En blick uppåt, eller utåt, och jag känner dig igen.

Du fattas mig. Det är ett hål jag aldrig kommer kunna fylla ut, och även om jag kunde skulle jag inte vilja.

Du är himlen, jorden och rymden. Du är regnet, havet, åskan och stormarna. Du är solen som värmer min kind.

Jag är månen och du är solen. Du är ljuset och jag är bara en reflektion av det: din frånvaro gör det svårt att navigera för det är ett mörker utan dess like.

Du fattas. Det är en hålighet utan botten.

Men jag skulle aldrig vilja byta ut det, dig.

Jag fick ha dig en stund och det är allt.

Jag har levt med dig som död längre än vad du någonsin levde. Det är en smärta i form av ett svart hål. Allting tappar sin form och kollapsar när det närmar sig den tomheten.

Jag tittar upp mot himlen, och den är vacker: för den är du.

Jag blundar och känner vinden, och känner ett lugn: för vinden är du.