Jag var på min efterlängtade massage tillslut, och känner mig helt matt. Migränen härjar fortfarande och i kroppen känner jag mig nästan sjuk... Det är som om mina stelnade muskler haft ett minne av hård sjukhussäng och olämpliga lyft som nu släppts ut i det fria och gör sig hörda. Jag mår piss helt enkelt! Men jag ger inte upp hoppet. Tvärtom!
På något sätt så tror jag att spänningarna som nu släpper, i en förlängning kommer att göra mig friare på många sätt. Dels i kroppen, jag menar både i muskler och i blodflöde, syresättning och vätskebalans. Men också i psyket. Jag läste någonstans att massage ger kroppen en bättre balans i sin helhet, och det tror jag på. Det känns ju som att det förflutna löses upp och börjar göra plats för det nya. Ja ni hör ju, jag är frälst trots sjukdomskänsla.
Jag vet inte om det beror på mitt törstande efter en harmonisk framtid, men jag låter det vara osagt. Det kanske är som det där med överlevnadsinstingten när Annie dog. Kroppen sköter sig själv och överlever till varje pris, när det känns som att man ska dö. Kanske har jag fått nog av novembers och decembers mörker och att jag nu ser ljust på vad det än är som presenteras för mig. I det här fallet massage. Men jag väljer att tro att alla små steg jag tar nu för att få ha det lite bättre, är ett steg i rätt riktning. Jag måste ju ta mig framåt och göra vad jag kan.
Jag säger inte att jag måste gå vidare. Inte i den bemärkelsen att "det har gått två år nu, du måste gå vidare". Man går inte vidare från en sådan förlust. Men jag måste försöka fånga upp mitt liv igen. Ta lite kontroll över det jag kan. Mitt tips till alla er som är sorgbärare, blir därför att unna dig små saker för din hälsa, steg för steg. Även om det känns som det sista man vill göra. Det är viktigt. Du är viktig.
Kram Sara
