top of page

Du växer upp

Åren går och du växer och växer, allt runt omkring mig utvecklas och fylls mer och mer.


Du är sådär 14 år, du gömmer dig bakom en lång svart lugg, kläderna är svarta och de hänger nitar från höfterna.


Jag går där som vilken människa som hellst, jag känner hur blickarna slår på mig, min självkänsla vad lika låg som närvaron av gemenskap.

Ännu år utan vänner,ensamheten fortsatte.


Hur länge skulle de pågå, hur länge skulle mamma känns en oro över mig.

Vi besökte kuratorer, BUP mm för mamma var orolig över mig, skolan reagerade.


SKOLAN REAGERADE..

Men vad spelade de för roll när inga förändringar skedde?


  • Vi upplever Sandra väldigt ensam, sitter för sig själv, är inte med dem andra.

Om skolan hade tagit ansvar för att se till att alla elever skulle vara inkluderade i dess olika lekar, samtal mm som sker under dagens gång.


Jag hoppas idag i skolans värld att förändring skett, att barn är inkluderade och inte ensamma.


Ensamheten gör ont, det smärta och jag vet mycket väl, det var inte bara jag som ensam var.. Vi var nog många endå.


Du skall precis fylla femton!! Femton år!!

Nu händer något, något som förändrar ensamheten till en gemenskap jag aldrig någonsin känt innan..


Inom kort kommer fortsättningen..



24 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Är det rimligt?

Det har varit en tung höst. Att Juni har blivit sämre är ju egentligen inget att diskutera. Och inget som människor behöver berätta. För jag kan både se och förstå själv vad som händer. Jag tänker på

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page