Jag delar med mig av en text som jag skrev på min dotters födelsedag.
Du skulle fylla sju år idag. Varför känns allt som jag gör så ihåligt? Tända ljus räcker inte till. En present, till vilken nytta? Vi sjunger "ja må du leva" fast du är död. Ska vi äta tårta? Jag har ingen matlust. Jag föreställer mig dig som sjuåring, det är svårt. Nästintill omöjligt. Jag ser bara fyraåriga du som älskar gosedjur och längtar efter dagis. Jag försöker pussla ihop ditt ansikte med Leos. Men det blir bara fel. Han är han. Och du, är ju du. Vi har passerat din dödsdag. Varje plågsam dag i december har gått oss förbi. Och nu står jag här och känner inte min egen hud. Det är som att jag löses upp från insidan. Av alla dagar på året, Annie, så är det här din och min speciella dag. Dagen då du lämnade min mage och blev mitt liv. Du föddes strax efter midnatt på din beräknade dag. Jag håller ett minimalistiskt kalas i din ära. Men allting känns bara så ihåligt. Så, otillräckligt. Hur ska jag fira dig på din dag, när jag bara saknar dig så det gör ont? När jag bara vill lägga mig på din grav och skrika så du hör. Jag vill skrika för allt som aldrig blir. För alla dina födelsedagar som ska passera. Upp till hundra år. Utan att du är med. Utan att ditt lilla ansikte åldras. Utan att dina ben blir längre och din röst äldre. Utan allt som var du. Utan allt hos mig, som var mamma åt dig.
Det är bara en ihålighet. En tandvärk fast i hjärtat. En saknad som blir frustration. En födelsedag utan födelsedagsbarnet. Ett planlöst mammaliv. En oanvänd present. En smaklös tårta. Ett ja må du leva, som ekar i alla tomma rum. För du levde inte dina hundra år. Och du fyller inte sju.
Men du blev min för sju år sen. Jag blev mamma åt just dig för sju år sen. Det var den finaste gåvan, livet kunde ge. Du var det finaste, jag någonsin, kunde få.
