En berättelse om osynlig sorg, hur den gör sig uttryck, fast ingen är död.
Jag vill dela med mig av min sorg, en sorg som inte grundar sig i död. Jag har nog burit på min sorg nästan hela livet, men det var alldeles nyligen som jag insåg att det var just sorg. Jag sörjer att mitt liv blev som det blev. Och ibland har min omgivning svårt att förstå att en kan sörja annat än förlorade människor.
JAG ÖNSKAR ATT SAKER VORE ANNORLUNDA
Mitt liv har präglats av många svåra händelser och det sörjer jag. Jag önskar att mina systrar fötts friska och att livet alltid varit självklart för dom. Jag önskar att min mamma hade haft ett fungerande hjärta så hon sluppit alla dom där ambulansturerna. Jag önskar att min kropp alltid varit min, att jag alltid fått bestämma över mitt liv. Men så blev det inte.
MIN SORG RASERAR MIN VÄRLD
Min sorg kan visas som en dimma över världen, ett mörker eller bara som lite ledsamhet. Ibland rasar min värld samman fast inget särskilt hänt just då. Min värld rasar samman igen, för det som redan har hänt. Och även det är nog en del av min sorg.
FRAMTIDEN ÄR INTE SKRIVEN ÄN
Idag bär jag en sorg över att mitt liv blev som det blev. Men jag börjar också att leva mitt liv mer så som jag vill att det ska vara. För idag är jag för det mesta fri att bestämma över vad som ska hända med mitt liv och min kropp.
Det som hänt har redan hänt, men framtiden är inte skriven än.
Anonym