top of page

Det underliga med sorgen

Jag träffade en läkare på psykiatrin igår för bedömning av mitt mående. När jag bad om tiden mådde jag fruktansvärt dåligt, men det var för 2 månader sedan. Tänk vad mycket som hänt sedan dess! Jag gråter fortfarande i princip varje dag. Sorgen tar mig fortfarande som en orkan och jag tappar fotfästet flera gånger varje vecka. Det gör fortfarande ont att jag inte kunde skydda mitt barn. Jag har fortfarande mardrömmar om hur hon dör ifrån mig, eller hur jag behöver göra om aborten gång på gång. Jag förlorar henne igen nästan varje natt, precis som jag förlorande henne så många gånger innan hon ens dog. Skillnaden mellan då och nu, är att jag börjar känna någon form av trygghet. Jag har slutat planera min död varje gång det gör ont att Elise är död. Jag har köpt en bostad! Livets första egenägda bostad. Som jag får göra vad jag vill med, i princip. I våras och början av sommaren letade vi hus. I mitten och slutet av sommaren smygletade jag lägenhet till bara mig och Elise. Det blev inte så, alls. Och när jag fick reda på att jag vunnit budgivningen kände jag mig inte ens glad. Tårarna kom och sorgen välte mig igen: jag får bli trygg nu, men Elise fick aldrig bli trygg. Det är en smärta jag måste leva med. Och jag lever med den. Men det är rimligt att jag tappar andan, gråter igen halsen och vill skrika. När jag gjort allt det: låtit sorgen komma fram, tänt ljus vid Elise, hållit handen mot gräset precis över platsen där hennes aska är nedgrävd och viskat till henne att jag får bli trygg nu, att jag älskar henne, att hon fattas mig: då kan jag känna mig glad, och stolt. Jag gjorde det! Jag överlevde. Läkaren avslutade samtalet med att säga "Grattis! Du har kommit väldigt långt". Då syftade han inte bara på min sorg, eller "svåra stressreaktion" som också bedömer att jag har. Han syftade på de 12 åren jag mådde dåligt utan stöd, åren av PTSD-behandling, och sedan åren med anorexi, och sedan året som mest spenderades på sjukhus med infusioner som skulle rädda mig men som sedan blev utbytta mot närmre 40 elbehandlingar. Han syftade på alla de strategier jag byggt upp och lärt mig från nästan ett decennium av terapi. Att jag lever känns som ett under. Jag står oftast ganska stadig i kaos. Det har jag ändå 14 år av obehandlade trauman att tacka för. Och jag inser nu, att jag kommit långt i sorgeprocessen också. Jag skrev de första månaderna att hela min hud var ett öppet sår, inflammerat, blödande och infekterat. Min hud har börjat växa tillbaka. Jag är så mycket känsligare än innan jag blev nedbruten av misshandeln, än innan jag förlorade både mig själv och Elise, men mer som ny färsk hud som inte hunnit bli tjock nog än. Jag har börjat uppskatta min skörhet. Jag har börjat känna att den är rimlig, min sorg. Jag är full av kärlek vars enda hem är en ljuslykta och 20 kvadratcentimeter gräs på en minneslund. Det kommer aldrig vara tillräckligt. Jag sörjer Elise, för hon är mitt barn och hon kommer alltid fattas. Varje fin stund för med sig något mer nu. En saknad, längtan och tomhet. Det kommer aldrig vara rimligt för varken min kropp eller själ att Elise inte är med mig och delar allt det fina med mig.

75 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page