Det som dödade min dotter

Du kallar mig stadig som ett berg, jag är en vulkan i väntan på eruption. Känslor är bara vibrationer, säger du, mina blir jordbävningar. Sorgen är vågor som kommer och går, sorg i mig blir tsunamis som ödelägger allt.

Känslor kan inte döda dig, (har min psykolog sagt) men åh vad de kan få mig vilja dö. Jag önskar att jag inte kände att jag behöver försvara mig själv och min sorg. Jag känner skam och skuld över hur jobbigt jag har det. Jag önskar att jag inte behövde dela med mig mer av mina trauman för att få förståelse, men jag hade nog inte heller förstått. Jag blir matt av att bara uppleva dem och återuppleva dem, av att de finns i min kropp, väcker mig med mardrömmar, stressar min kropp så pass mycket att min sköldkörtel faktiskt slutat fungera. Jag borde inte behöva förklara mig, samtidigt så behöver jag få förståelsen. Jag vill skrika ut om allting som hänt, men det verkligt svåra vågar jag inte ens viska när jag är ensam. Jag förstår att det är svårt att förstå: jag förstod nog inte helt förut heller. Mina två vanligaste funderingar var: 1) Varför väljer man en partner som har så många psykopatiska drag? 2) Varför väljer man att stanna? Jag vet bättre nu. Ingen blir tillsammans med någon som visar sina psykopatiska drag. Detta talar också för att psykopaten vet vilka beteenden som inte är acceptabla. Varför jag inte lämnade? Jag var så fast att jag skyddade honom. Personer i min omgivning ifrågasatte relationen, eller framförallt honom och hans beteenden väldigt många gånger, men jag försvarade honom. Jag fick inte vara själv, jag fick inte tänka mina tankar, jag fick inte vara ensam med min familj, jag fick inte ens kissa ifred till slut. Varje gång jag stängde dörren till toaletten blev det en diskussion, även om det bara blev små diskussioner och sura miner länge efter så påverkade det mig mycket i längden. Jag har beslutat mig för att skriva ett inlägg om information om psykisk misshandel, för jag visste inte heller förut. Jag lämnade så fort jag kunde. Men jag var fast. Jag trodde honom, jag trodde att jag var äcklig, hade gula tänder, inte fint hår, fula byxor, luktade illa, inte kunde laga mat, inte kunde städa tillräckligt bra, att det var mitt fel att jag hade feber i 2 år, att jag bara kände att vår relation var jobbig för att jag varit med om så många trauman förut, jag trodde honom när han sa att jag var asexuell, att jag inte klarade av någonting, att mitt hem (som han flyttade in i) var sunkigt och äckligt och dåligt, att jag behövde honom för att försvara mig inför läkarna, att min mamma inte ville mig väl och att jag behövde avbryta vår kontakt, att min bror var en dålig person, att min chef inte ville ha mig på jobbet, att jag inte behövde mina psykmediciner, att jag inte behövde hjälp från min psykolog, att jag sårade honom, att jag inte var tillräckligt bra för honom, att jag aldrig gjorde något för honom, att jag svek honom, att jag inte kunde älska honom tillräckligt. Det gör ont att skriva om honom, för det drar upp allting som jag annars lägger locket på. Men faktum är att han dödade min dotter. Jag tog beslutet, men han tog minst 200 beslut som föranledde det.

Jag försöker tänka så. Lägga skulden på honom, lätta mina axlar och lägga bördan på hans även om jag vet att han inte är kapabel att ta på sig någonting av det här. Elise, MIN Elise, är ett dödsoffer för psykiskt våld i nära relation. Elise hade levt idag om han var en okej person. Elise hade levt idag om han bara hade kunnat låta oss vara. Det kunde han inte. Jag tog tabletterna, jag startade förlossningen, jag födde henne när hon inte var redo, när jag inte var redo, hon dog: Jag tog beslutet, men det var han som dödade henne.

Himlen har blivit finare sen Elise dog, eller så har jag blivit bättre på att titta upp, på att uppskatta den.